Allt luktar rosor och rök. Vi tar en taxi från min lägenhet klockan elva. Inne på stället är det varmt och trångt. Jag sätter mig ner. Hinner precis reflektera över att jag inte sett honom här på tre veckor nu och att det känns bra innan han plötsligt står fyra meter bort. Jag tänker att jag önskar att han stannat hemma, innan mina nerver plötsligt revolterar och mitt hjärta slår hål genom halsen. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte men jag vill ha något och han tar det så jävla naturligt och fint när jag kommer fram och hälsar och han lägger sin hand på min ländrygg och jag bara känner hur varje nervcentra i min kropp fylls av ambivalens och jag går därifrån och jag borde ge fan i det här och ta hand om mig själv men till vilken grad är det meningen att helt vanliga fina känslor endast ska resultera i panik? För det är panik; det är panik och ljus öl, cigaretter och transparenta tyger, hårsvall som skakar och någon som ser mig i ögonen och jag tittar ner i golvet för det enda jag kan tänka på är honom honom honom och jag hatar det, jag hatar att vara sådan här, jag kan inte hantera det, det kryper i mig och jag vet inte hur man gör.
När jag tittar upp nästa gång är mina vänner borta, han är borta och jag skickar ett meddelande. När han svarar att han åkte hem står jag mitt i ett dansgolv fullt av människor och känner mig helt ensam och då börjar de spela Bizarre Love Triangle och jag måste börja skratta och någon kommer fram och ler, säger till mig att jag verkar kunna texten och jag måste börja skratta igen.
När de sista tonerna ekat bort tar jag min kappa, går ut, ramlar på isgator; reser mig upp och låtsas som om det inte gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar