they'll give us so much to forget

I'll see you later

1. Två och en halv vecka innan: Jag hör av mig till honom för att någonting i mig tänker på honom och kanske saknar honom fastän han aldrig hann bli ett Du någonstans, men han svarar inte på två kontaktförsök och jag tänker att jag kanske förtjänar det och går hem med någon annan som jag lämnar tidigt på morgnarna och det hjälper lite men inte så mycket.


2. Jag lever ett konstigt liv: jobbar mycket och är ute mycket och det känns underligt att han inte svarat än och jag springer inte ens in i honom trots att vi har samma vänner och är på samma platser och jag tänker att jag har börjat bry mig för sent och inser att det antagligen är på grund av att gräs alltid är grönare på andra sidan när det gäller mig; intalar mig själv att jag bara vill ha honom för att jag inte kan få honom och att jag ändå inte har plats för någon som han i mitt liv och det hjälper lite men inte så mycket.


3. Två veckor senare: Jag går in i honom och han hajar till och tittar på mig på ett konstigt sätt och sedan ler han och jag tränger bort saker och ler tillbaka, är trevligare än jag någonsin var när vi träffade varandra tre gånger i veckan och jag är klädd i färg och det slår mig att han nog minns mig i svart, vitt, grått, och när jag går känns det som jag gjort ett gott intryck och det hjälper lite men inte så mycket.


4. Jag kan inte sluta: tänker att jag måste lugna mig; att vi har samma vänner och är på samma platser och att jag börjat bry mig för sent men att det inte gör något för snart är det vår, sommar och jag kommer ha jeansshorts, vita tygskor, blusar och att jag kommer träffa honom då och vara glad. Sedan snurrar jag runt på mitt vardagsrumsgolv i fem minuter innan jag faller ihop i soffan och det enda jag kan tänka då är att allting snurrar, och det hjälper lite men inte så mycket.


5. Jag sover på en fredagseftermiddag; drömmer mardrömmar, vaknar klockan sju och häller upp ett glas vin. Min bästa vän ringer och lindar in att han har en flickvän i ett samtal om något helt annat och jag förstår; inser plötsligt att rollerna är annorlunda än jag har sett dem; att jag har varit den andra kvinnan utan att veta någonting om det och stereon spelar Sky's The Limit och något gör ont och jag släcker ner lägenheten på en fredagskväll; öppnar fönstret och röker två cigaretter och fyller på vinglaset och det hjälper lite, men inte så mycket.

La Ritournelle

... och jag går på middag och träffar en fantastisk människa men han har flickvän så vi sitter bara och diskuterar och enas om saker en hel natt och sedan blir alla fulla och en timme senare inser jag att han måste ha smygit hem någonstans efter att han sa att kvällen var det mest inspirerande på länge och att det inte bara berodde på mig.

Saker i min bokhylla:

- 25 skivor om kärlek
- en bild jag ritat av ett hus
- en låda full av foton och kartor
- Bukowski-romanen din vän gav mig natten vi sov på hans soffa

730 dagar sedan / anteckningar från ett annat liv

SÖNDAG, JANUARI 04, 2009

when you're on your own, you walk in the rain. you walk around the house, then walk around it again

och jag röker tre cigaretter på rad för att kunna överdriva min hesa röst i telefonen,
fem minuter senare när jag ringer för att säga att jag är sjuk,
för jag har beslutat att spendera en hel helg ensam för första gången på tre månader,
och jag bryr mig ärligt talat inte ens om ifall de bryr sig.

jag vaknar sent på lördagen, en grå himmel hänger tung över staden, men jag drar upp håret i en knut; klär mig i mina boots och min kappa och går de fem marmortrapporna ner från min lägenhetsdörr,
vandrar ut på gatorna där människor springer runt, viker av mot ravals ruckel; alla dessa vackra helvetesfula byggnader som ser ut som om de ska rasa när som helst; alla dessa tvättlinor som verkar sträcka sig tvärs över hela staden, med deras tyger i alla spaniens kulörer; rött, grönt, gult, blått;
allt det där som skulle vara vitt, svart, grått i göteborg.

jag låter fingrarna stryka över alla vackra böcker inne i macbas bokaffär; tänkeralla dessa ord, och köper en poster av någon spansk konstnär för att pryda någon av mina tomma, vita väggar innan jag sätter mig och dricker en kaffe, röker ännu en av de där cigaretterna; studerar hundar och skateare som ständigt far fram och tillbaka,
ljuden av hjul mot betong och lekfulla skall blandas med ed harcourt från mina hörlurar,
och jag drar fingrarna genom håret för att jag inte kan komma över,
det där.

jag vandrar mer, kommer hem fyra timmar senare och faller ihop i sängen,
sover tre timmar mellan mina tomma, vita väggar,
går upp på takterassen och ser ut över den mörka staden;
alla ruckel har ljus i fönstren nu och ljuden från en lördagsstad ekar mellan trasiga betongväggar,
och jag sitter på räcket och stirrar kanske trettio meter ned och jag funderar över att fly,
om det är det jag har gjort,
om det kanske är någonting alla gör, förr eller senare,

och jag tittar åt det väderstreck som känns rätt och undrar om jag hade känt igen honom på de här gatorna,
snarare än på de i sverige,
och vyn gör mig svimfärdig,
och jag tänker att jag tror han hade älskat den här staden,
han också.

I thought I could organize freedom / how scandinavian of me

Mitt hår växer sig längre. Det blåser i takt med min kappa, mörkt och blankt i vinden när jag går längs med gatorna. Någon vänder sig om. Jag fortsätter gå.


Jag tänker på honom. Jag klandrar honom inte för att han inte svarar. Min vän säger att han kanske är rädd för mig. Jag skrattar till. Efter två minuters tystnad säger hon att hon inte vet någon som är så dålig på att vara kär som jag är.


Dyrt te i kinesiskt porslin. Vackra människor överallt. Jag har fortfarande inte gråtit en tår över honom. Det känns inte befogat.


Tunnelbanan rör sig framåt. Fönstren blir till speglar. Jag stirrar på det svarta där bakom. Ser honom mot väggen där han stod när jag såg honom senast. Bortkommet flackande med blicken, bort från mig där jag satt på andra sidan rummet. Det gjorde inte ont.
Sen tänker jag på första gången jag såg honom. Inser att han stod mot precis samma vägg. Han mötte mina ögon när jag slog upp blicken. Jag fastnade med blicken och han såg på mig och log.


Jag kan inte. Jag kan bara det här. Det här är jag bra på.


Min mamma ringer och säger att hon hörde en fras i en sång av Björk och tänkte på mig.

det är kanske