There's this taste in my mouth that just won't go away

Livet med dig är en dröm just innan vaka. Mitt sömnlösa sinne nedsövt under ytan. Du tystnar varje gång jag försöker berätta vad som finns ovanför. Du somnar innan mig varje natt. Månaderna går och jag är lugn. Någon jag lämnade för dig frågar mig om det är passion och jag är tyst. Jag kryper upp tätt intill dig när solen går upp. Du väntar på mig. Du tycker jag är galen, charmig, men du vet inte ens hälften av det. Jag undrar vad som kommer hända när det seglar upp i mig. Du somnar så lätt. Du är det finaste jag har. Du berättar att du blev kär i mig när du såg mig på en fest; i ett nedsläckt sovrum där jag låg på en säng och tittade upp i taket. Jag tänker att det kommer gå dåligt för dig en dag. Jag tar hand om dig. Du håller om mig när jag är ledsen, men jag gråter inte mina tysta tårar förrän jag hör den där sucken innan du faller in i mörkret och stänger ögonen. Mörkret gästspelar i mig då och då. Jag väntar på något som kanske aldrig kommer komma. Vi tillbringar en sommarvecka i huset vid havet och du känns som hemma. Du känner han som drev mig till botten och jag spenderar hela veckan med rädslan över att han ska dyka upp och avslöja vem jag egentligen är. Jag undrar hur relativa personligheter egentligen kan vara och saknar dig när du är borta. Du tystnar och ser på mig med mer kärlek än någon annan någonsin har, och det hugger inte i mitt hjärta längre. Men jag sover aldrig som du. Jag är alltid precis under medvetandets yta; försöker andas ut min gråa luft så att jag kan sjunka ner i det mjuka med dig.