sometimes it's like someone took a knife baby, edgy and dull, and cut a six-inch valley through the middle of my soul / at night I lay at home with the sheets soaking wet, and a freight train running through the middle of my head / but, you cool my desire, oh, I'm on fire

slow show

Jag åker hem över jul. Han ringer på julafton och berättar att han är i staden. Jag förstår inte riktigt varför. Han vill ses. Jag kommer på mig själv med att fnissa till.

Mina händer skakar i den vita lägenheten. Klockan är bara sju på kvällen men alla börjar bli rusiga och pratar för högt. Jag försöker veta hur jag ska ställa mig till alla på samma gång men det är svårt. Återförening för alla som man inte vet om man känner längre. Kontrasterna mellan de vi brukade vara tillsammans och våra nya, separata jag. Jag sätter mig på balkongen och röker en cigarett. Klockan nio, tio är alla berusade och alla har kriser och alla vill berätta för mig och jag är trött. Jag vill fly ifrån alla kvidande röster som jag inte kan hjälpa. I taxin till klubben ringer någon och är arg på mig utan anledning. All denna energi som jag lägger ner för att försöka få alla att kompromissa, all denna förståelse jag aldrig får. Allt detta ansvar jag tar för alla andra är tung över axlarna. På klubben tillbringar jag en halvtimme på en toalett med någon annan som måste berätta för mig för trettionde gången att hon haft en jobbig höst, fastän jag har varit där hela tiden. Jag har ont i hjärtat och känner mig instängd.

Jag dricker snabbt och plötsligt står du där framför mig. Stirrar på mig med den där blicken. Jag vet inte hur jag ska ta den. Jag kommer på mig själv med att försöka vara artig mot dig fastän jag vill sparka ner dig. All denna hänsyn som alltid måste tas. Minska friktion. Mina ben darrar. Du lägger armen om mig och jag skakar dig av mig.

Jag dansar och alla människor jag brukade känna är överallt och jag är inte här längre, vill inte vara här, får ont i hjärtat. Jag kommer att tänka på honom. Tar min kappa utan att säga hej då till någon. Tar en taxi till Vasa och ringer honom. Jag lutar mig mot porten och röker klart min cigarett. Jag ser honom genom sekelskiftsporten. Han öppnar och jag glider in i huset, i honom. Han lindar sina ben och armar runt mig i en liten soffa och är tyst. Bara kysser mig om och om igen i vad som känns som en evighet. Inga måsten, inga ord. Bara hålla om hårt och låta läppar mötas. Jag vet fortfarande inte varför han är i staden. Jag är så väldigt glad att han är det.

You Were A Kindness When I Was A Stranger / I'll do what I can to be a confident wreck

Det snöar i två dygn. Staden stannar av. Jag promenerar till Skeppsholmen och sedan tillbaka. Jag släcker alla lampor och lägger mig i badkaret. Dricker ett glas rödvin där. Tystnad; mörker. Tänker inte på någonting. Hjärnan går på lågvarv. Önskar att jag fick ta ledigt nu, vet att jag inte kan.

Lägenheten är fylld av blommor. Jag åker härifrån om ett par dagar. Mitt hem, här. Lägger mig i soffan. Tänker på honom.

Känner mig självisk.

Kommer på mig själv med att önska att han kändes mer.

Tänker att jag kanske borde slappna av.

Känna efter.

*

Jag blundar. På mina ögonlock; hur jag står i köket mitt i natten och dricker ett glas vatten. Jag tar med mig det in i sovrummet. Han sover och ligger på sidan med ansiktet mot väggen. Duntäcket lämnar hans överkropp bar. Jag ställer ifrån mig glaset och sätter mig på huk bredvid honom. För mitt ansikte alldeles nära hans rygg. Hans hud luktar ingenting. Jag kysser honom från hans höft till hans axel. Han ryser till under mig. Han lägger sig på rygg och för mitt huvud mot sin bröstkorg med armen. Han är varm.

Det är morgon och vi är sena. Jag frågar om han kommer ligga kvar när jag kommer tillbaka från duschen. Han suckar fram ett ja. En kvart senare är röklukten och smaken av sprit borta och jag lägger mig bredvid honom igen. Han har ryggen mot mig, jag lägger min vänstra arm runt hans midja. Han trycker sig närmare och jag känner hur han sluter sin hand runt min. Hans hår luktar ingenting.

Han kommer in påklädd i sovrummet och tittar på mig, frågar med avundsjuk ton om jag ska ligga kvar. Jag nickar och han suckar. Han sjunker ned och lägger sitt huvud mot mitt bröst. Blundar. Jag stryker honom över håret. Vi ligger så i sju minuter. Sedan sätter han sig upp. Han tittar bort, och jag ser någonting i hans ögon. Någon trötthet. Jag kan inte sätta fingret på vad han är.

There's a flaw in my chemistry / The chill swells and follows me / In choirs of cold machines / And their smoking skin

Jag tillbringar ganska mycket tid med att oroa mig. Tygla mig själv. Känner det krypandes och måste fokusera blicken på någonting långt framför mig. Andas i takt.

Han förstår inte varför min blick blir så kall plötsligt.

Det är först när jag kommer ut från det där månadslånga tillståndet som jag kan se det absurda i att ha det så. Att inte kunna gå ordentligt för att hjärtat bultar för snabbt.

Att vara rädd.

När jag känner det krypa över mina axlar när jag är ute måste jag ursäkta mig och gå på toaletten i tio minuter. Sitta ner i total tystnad. Blunda. Stänga ute allting.

Jag kan inte bryta ihop på en sådan här plats.

Jag tillbringar mina dagar med att försöka medla mellan alla. På lördagsnatten klockan ett kommer pikarna som pilar mot mig och mitt leverne och jag kollapsar i min soffa en halvtimme senare och kan inte sluta gråta på nittio minuter.

Och alla vill att jag ska lyssna men jag kan inte ta någonting till mig och jag känner mig ensam där mitt bland alla mina vackra människor men jag kan ju inte förklara den här känslan, så hur kan jag begära att de ska förstå att jag

inte

vet

hur

jag

ska

känna?

Och sedan dyker han upp och jag kan stå ut en timme till bland de klirrande glasen och de hysteriska ögonen. Han står still och låter mig luta mig mot honom. Ibland kysser han mig och jag känner ingenting. Jag tar med honom hem och jag känner ingenting. Han tar min hand i sömnen och jag är nästan säker på att han inte känner någonting.

Han går och jag känner ingenting.

Ingenting ända tills ensamheten kommer över mig igen.

Och när de frågar mig vet jag inte vad jag ska göra annat än att le.

När jag är ensam vet jag ingenting alls.

you think you got it

oh, you think you got it

but got it just don't get it till' there's nothing at all

we get together

oh we get together

but seperate's always better when there's feelings involved

if what they say is "nothing lasts forever"

then what makes love the exception?

so why are you so in denial

when we know we're not happy here

smile my honey dear, while I kiss away each tear

all she asks is the strength to hold me

Jag beställer en öl. Jag känner nästan ingen som är här ikväll. Du är inte här ikväll. Någon vi båda känner och som jag inte sett på ett par veckor kommer förbi. Han ler och frågar var du är och jag inser att jag kanske borde veta svaret på den frågan. Jag tänder en cigarett och svarar att jag inte vet. Han ser konfunderad ut. Jag ler snett och säger att vi inte har en sådan relation. Kommunikation. Sedan tillbringar jag hela kvällen med att önska att du ska dyka upp, slå armarna om mig sådär som du gör, och bära mig bort från allt det här, alla dessa människor; de jagade blickarna, de kalla relationerna.

Någon står rak i ryggen och säger att han bara ligger med människor han är kär i. Jag tittar bort och tänker att jag bara ligger med människor jag inte är kär i.

Jag vaknar och känner mig frustrerad. Ensam. Kan inte ringa dig. Vill inte ringa dig. Vill ringa någon som du skulle kunna vara men inte är. All denna idealisering som sker när jag är ensam och som alltid slås i bitar så fort personen i fråga är närvarande. Du kan aldrig leva upp till bilden jag målar upp av dig.

Jag kokar kaffe och känner mig plötsligt ömtålig. Fragil. Svag. Som om intimitet är en värk som konstant moler i magen. Att det till och med gör ont att jag inte har känslor för dig. Hur man än vrider och vänder på intimitet så skaver den i mig. I vardagsrummet spelas Ceremony och jag lutar mig mot köksbänken och önskar att jag kunde falla ihop i dig. Be dig trycka dig hårt mot mig så att jag inte känner allt det där andra. Allt det som är jag.