Hans vänner går förbi oss på Hornsgatan och jag bryr mig inte om att släppa din hand. Det ligger två tandborstar på mitt badrumshandfat. Du beter dig som ett barn och min reaktion är att laga mat åt dig och stå ut med ditt humör. Vi sitter utanför min kvartersbar och dricker vin och röker medan alla andra pågår framför, bakom, runt oss. Du håller om mig när vi går på gatorna. Du förolämpar mig och jag är tyst. Jag går och lägger mig bredvid och vänder ryggen mot dig. Du kysser mig i nacken och frågar hur det är och jag svarar bra trots klumpen i magen. Du somnar på rygg efter två minuter och din högra hand vilar på min avståndstagande höft. Den vita bomullsgardinen fladdrar mot natten. Jag undrar vad jag missar. När jag vaknar är klockan sju och regnet slår mot fönsterblecket. Jag ser på ditt ansikte och undrar om jag någonsin ser lika rofylld ut.

In your heart of chambers where you sit with your picture books and your ancient wit

I regnet utanför tittar du argt på mig och säger att jag är flackande, manisk och jobbig. Sedan vänder du bort blicken och jag är kvar ensam med vetskapen om att allt det där beror på det mörka som desperat försöker tränga sig in på de platser som det brukade vara ensam om, innan du kom.

Hur lite du vet om mig. Hur jag inte vet hur och vad jag ska berätta.

Den där känslan har inte slukat upp mig en enda gång sedan jag träffade dig. Men den pockar, gnager, envist inifrån. Men  jag kan krypa ihop hos dig närhelst jag vill, och du låter mig vara tyst och du frågar ingenting. Bara din mun i min nacke som viskar hur mycket du tycker om mig. Jag får ont i magen. Jag vill så gärna vara hon som du tycker om, hela tiden.

Jag har aldrig varit det här flackande, maniska, jobbiga innan. Jag brukade vara så mycket värre. Jag kan inte sova längre, för det kryper i mig och kontrasterna blir så starka när du ser så fridfull ut bredvid. På festerna finns det obegränsat med alkohol och du blir full, drar in mig i dina armar. Vi dansar tryckare i rött ljus och några timmar senare kysser jag dig till vakenhet ännu en gång.

Du ser så undergiven ut när du säger;

Vad skulle behövas för att du skulle vilja vara ihop med mig?

Och det skaver i mig varje gång, när jag blir tyst och du skrattar skamset och säger att du vet, att det är okej, medan det enda jag kan tänka på är att du förtjänar någon som skulle le och säga ja utan att tänka efter.

Jag har aldrig varit det här trygga, ljusa, behagliga innan. Jag brukade vara så mycket värre. Jag har mina armar om dig varje gång du somnar, och jag memorerar dina ansiktsdrag. Jag undrar vad du hade tyckt om mig om det lyckades ta över mig igen.

På natten, när vi är på väg hem frågar han hur jag mår. Jag vet inte vad jag ska säga. Hemma ser han på mig och jag börjar gråta, tyst, min andning blir underlig och han håller armarna hårt runt mig, låter mig begrava mitt ansikte i hans nacke och så sitter vi i fyrtiofem minuter. Han viskar jag tycker så mycket om dig, och jag inser att jag aldrig någonsin har haft någon som tröstat mig förut.

Det enda jag minns från den natten. Det har blivit talande för honom. Inte hur han såg ut när han låg vaken i sängen på morgonen. Inte sättet han pratade på. Inte hur han rör sig eller hur han skrattar. Bara hur han satt när jag kom ut från toaletten den där första natten. På köksbordet, i mörker, hans jacka på stolen bredvid. Hans rygg; lite böjd. Blicken i golvet. När han vände upp den och stirrade på mig var ögonen mörka, och jag stod still i dörröppningen och någonting höll mig tillbaka. Och så... de tysta sekunderna tills allt jag kunde göra var att ta tre steg fram till honom. Varje gång jag ser honom nu är som de tysta sekunderna. Jag går aldrig fram till honom längre.