Jag har ingen avsikt att behålla dig för alltid. Jag vill gråta när jag tänker på att jag kan förlora dig. Svartsjukan har börjat blomma i mig för första gången på riktigt. Jag stirrar på dig när du sover. För tre månader sedan sa du att du älskade mig. Någonting gick sönder i mig, och jag sa att jag älskade dig också. Vi har aldrig yttrat de orden efter det. När du är med mig sitter jag ihop. När du inte är med mig går jag ut, badar i mitt förra liv, klarar mig knappt hem på egen hand och spyr innan jag lägger mig. Jag är rädd för oss. Jag vill inte ha något annat än oss. Dig. För ett år sedan satt jag uppe på nätterna och stirrade på någon du inte känner till. Han lämnade mig alltid. Du lämnar mig aldrig. Jag vänder ryggen mot dig på nätterna. Jag vet ingen större lycka än när jag vaknar på morgonen med dina armar runt mig. Jag vet inte vad det här innebär. Du gör mig aldrig ledsen. Kärlek gör mig alltid ledsen. Jag vill inte förlora dig. Jag vill vara mig själv. Jag har ingen avsikt att behålla dig för alltid. Jag vill aldrig att du ska sluta se på mig så här.

Jag känner mig svag när jag går ut. Det blir mörkt så tidigt nu. Jag tycker om det. Han tar upp sin telefon för att visa mig något. Han gömmer smset ifrån mig. Det är från min bästa vän. Jag låtsas som ingenting. Jag minns när han låg över mig i somras och tog på mig. Hur han agerat sedan dess. Det är ingenting. Nej, det är ingenting. Det är ingenting för mig. Ingenting för någon här. Jag ser hur han vänder på huvudet varje gång någon nämner ditt namn. Jag älskar dig. Jag hatar förhållanden. Jag gråter när du håller om mig på natten för att du trycker så hårt. Jag vill bara ligga ifred. Jag hatar när jag kysser dig i soffan och du släpper taget om mig; ointresserad. Jag vet inte vad jag vill ha. Jag vill att du ska hålla om mig. Jag vill att du ska släppa taget. Jag vill att han ska älska mig. Jag bryr mig inte om att han hör av sig till henne. Jag älskar henne. Jag vet inte vad jag tycker om mig själv. Jag är bara jag. Jag är fortfarande fascinerad över att du älskar mig. Inte överraskad, bara förvånad. Att du orkar. Du säger att du är rädd när jag blir tyst. Det blir mörkt så tidigt nu. Allt är alltid så osäkert för mig. Ibland önskar jag att jag var säker. Ibland önskar jag att jag älskade säkra saker. Men jag är svag. Jag har alltid varit svag. Jag har aldrig varit stark när det kommer till andra. Men jag älskar när vi älskar varandra, och jag hatar när han älskar mig. Allt blir så filmiskt när det mörknar tidigt. När han tittar bort pratar jag med hans vän. Han säger att han tycker om hundar, men att det känns så desperat att köpa någonting att älska en. Jag svarar honom; är det inte det man alltid gör? Är inte pengar som kärlek, som tid? Dessa desperata saker vi uppehåller oss med, bara för att fylla upp detta liv, denna kärlek, dessa sekunder. Jag älskar dig. Jag hittade dig. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra av dig.

monster

Klockan är fyra på natten och jag gråter hela vägen hem. Jag går. Korsar hela Södermalm; allt är svart och jag har glömt att jag lovade dig att jag skulle ta en taxi när du ringde för fem timmar sedan. Allt snurrar runt mig. 

nobody cries, they just smoke and stare at their shoes

Man tar med sig alla. De man aldrig älskade tillräckligt men som gör det svårt att sova. De som hjälpte en i tanken men aldrig i praktiken. Man tar med sig alla. Det finns så få som verkligen går till spillo. De som man velat ha mer av men som aldrig räckt till. De som påstått sig älska en men som aldrig känt en. Man är allt på en gång, och det är de också. Ibland undrar jag vad det är jag gör, och det gör de också. Vi är alla en del av bakgrunden av de liv vi någon gång varit en del av. Ingen är så kall att den någonsin glömmer någon som spelat en roll. Inte ens jag. Man lär sig prioritera. Att lämna andra därhän till fördel för något som gör någonting bättre. Att rädda sig själv. Att se när man kommer förlora allt, och när man har en chans att vinna något, om än för en kort stund. Att se på dig när du sover. Att ge någon tid. Att släppa taget.
Man tar med sig alla. De finns alltid i bakhuvudet. De finns alltid där. Det tomrum de skapat finns alltid där bara för att du har någon som kan ge dig allt de aldrig kunde.

Livet med dig är en dröm just innan vaka. Mitt sömnlösa sinne nedsövt under ytan. Du tystnar varje gång jag försöker berätta vad som finns ovanför. Du somnar innan mig varje natt. Månaderna går och jag är lugn. Någon jag lämnade för dig frågar mig om det är passion och jag är tyst. Jag kryper upp tätt intill dig när solen går upp. Du väntar på mig. Du tycker jag är galen, charmig, men du vet inte ens hälften av det. Jag undrar vad som kommer hända när det seglar upp i mig. Du somnar så lätt. Du är det finaste jag har. Du berättar att du blev kär i mig när du såg mig på en fest; i ett nedsläckt sovrum där jag låg på en säng och tittade upp i taket. Jag tänker att det kommer gå dåligt för dig en dag. Jag tar hand om dig. Du håller om mig när jag är ledsen, men jag gråter inte mina tysta tårar förrän jag hör den där sucken innan du faller in i mörkret och stänger ögonen. Mörkret gästspelar i mig då och då. Jag väntar på något som kanske aldrig kommer komma. Vi tillbringar en sommarvecka i huset vid havet och du känns som hemma. Du känner han som drev mig till botten och jag spenderar hela veckan med rädslan över att han ska dyka upp och avslöja vem jag egentligen är. Jag undrar hur relativa personligheter egentligen kan vara och saknar dig när du är borta. Du tystnar och ser på mig med mer kärlek än någon annan någonsin har, och det hugger inte i mitt hjärta längre. Men jag sover aldrig som du. Jag är alltid precis under medvetandets yta; försöker andas ut min gråa luft så att jag kan sjunka ner i det mjuka med dig.

Och sen:
fredag kväll och i ditt sällskap försvinner allt det svåra. Jag somnar på din mage och när jag vaknat igen säger du att jag är så jävla konstig och att det är tur att jag i alla fall är söt.
På lördagsmorgonen när jag vaknar först och kryper alldeles intill dig och kysser dig arton gånger på axeln för att du är så fin.
När jag öppnar fönstret och solen lyser in och du lyfter upp mig och bär mig tillbaka till sängen.
När jag inte vill att du ska gå.

När
jag har varit borta i en vecka och du inte är den senaste jag kysste


När
du ringer och samtalets avbryts på grund av dålig mottagning


När 
jag möter upp dig på natten när jag kommit hem och du är full


När 
du trycker ner mig i sängen hemma hos dig efter nattbuss och sedan somnar


När
jag gråter i mörkret


När
jag inte vet någonting


När 
jag kommer på mig och apatin


När
den gör så ont


När
jag önskar att jag kunde känna dig


När
jag går ut och du är hemma och han tittar på mig sådär för att sedan gå iväg med min vän och


När
jag inser att jag inte har någonting bättre än dig att gå tillbaka till


När
någon bredvid mig kallar mig för narcissistisk och allt börjar igen




När
jag går på natten över Västerbron med en man jag bara känner vid namn och
vi kysser varandra och
jag vill slå mig själv för
jag vill inte vara sådan här och
jag vet inte vad jag ska tro på och
vad som är bäst i den här världen


När jag kommer hem och tittar på allt du lämnat i min lägenhet och jag känner den,
den börjar krypa inom mig
igen,
känslan
längtan efter frånvaro


När
allt
faller

Jag går genom den stora trädgården. Gräs och aklejor griper efter mina nakna vader. Jag går mot växthuset. De pedantiskt ordnade odlingarna. Det ständiga ansandet. De har alltid försökt uppfostra det vilda först när det börjat störa. De tillbringar nästan all sin lediga tid här ute.


Jag är ensam här. Sex rum, två badrum, hallar, kök, källare, vind och trädgården. Två verandor och två soldäck. Jag sitter på trappan och läser. Jag ligger på den antika mattan och tittar upp i taket medan regnet smattrar mot fönsterrutorna. Orkidéer överallt. Jag tittar på soffan där jag låg en hel vår, när jag ville dö. Det var länge sedan nu. 


Jag sover till tolv. Någon ringer från verkligheten och berättar att hon hört saker om mig. Jag tar vägen ner till havet och gör mitt bästa för att undvika att springa in i någon. 


Doften av syrén. Regntung himmel. Jag skulle vilja ha dig. Jag vet inte om jag förtjänar det.

kärlek i en tid av förväntat nederlag

När du ser på mig och du ser allt fastän jag inte berättat något. När vi går ensamma på en sommaräng mot havet och du är tre meter framför, i motljus. På morgnarna, när du kryper ihop mot min kropp precis innan du vaknar. När vi dricker för mycket och du jagar mig uppför Katarinavägen precis när solen går upp. Hur du passar in i utsikten. När jag gråter tyst i fyra timmar utan att du lämnar min sida, och jag inser att du är den första i mitt liv som erbjudit tröst. När mitt harhjärta krampar. När du håller min hand på boulevarden.


Hur svårt jag har att relatera. Planera. Ge dig tid. Bristen på avståndstagande när han sätter sig på huk, ler och håller fast min blick. När han kysser mig hungrigt i en soffa när du ligger hemma och sover. Hur jag önskar att det kändes fel när han trycker upp mig mot en hallvägg. Hur det här inte är första gången. Att jag vill vakna upp i hans lägenhet och hur jag ber honom åka fastän han följt mig hem. Hur natten är för kort för att kunna dölja någonting så här års. Att morgonsolen alltid lyckas avslöja att jag inte tror på någonting. Min brist på samvetskval när jag somnar ensam i min säng. Hur jag måste rationalisera kärlek. Den ständiga närheten till avgrunden. Att alltid balansera. Att aldrig kunna förklara det för de som borde veta om det. Hur du älskar mig ändå. Hur han förstår. 


Att sova tre timmar och vakna av huvudvärken. Det svarta kaffet och min blanka hjärna. Hur allt glider av numera. Jag packar min väska och lämnar staden för en vecka. Jag står ensam mitt på Centralstation och du ringer för att säga att du hade velat vara där och kyssa mig adjö.

Hans vänner går förbi oss på Hornsgatan och jag bryr mig inte om att släppa din hand. Det ligger två tandborstar på mitt badrumshandfat. Du beter dig som ett barn och min reaktion är att laga mat åt dig och stå ut med ditt humör. Vi sitter utanför min kvartersbar och dricker vin och röker medan alla andra pågår framför, bakom, runt oss. Du håller om mig när vi går på gatorna. Du förolämpar mig och jag är tyst. Jag går och lägger mig bredvid och vänder ryggen mot dig. Du kysser mig i nacken och frågar hur det är och jag svarar bra trots klumpen i magen. Du somnar på rygg efter två minuter och din högra hand vilar på min avståndstagande höft. Den vita bomullsgardinen fladdrar mot natten. Jag undrar vad jag missar. När jag vaknar är klockan sju och regnet slår mot fönsterblecket. Jag ser på ditt ansikte och undrar om jag någonsin ser lika rofylld ut.

In your heart of chambers where you sit with your picture books and your ancient wit

I regnet utanför tittar du argt på mig och säger att jag är flackande, manisk och jobbig. Sedan vänder du bort blicken och jag är kvar ensam med vetskapen om att allt det där beror på det mörka som desperat försöker tränga sig in på de platser som det brukade vara ensam om, innan du kom.

Hur lite du vet om mig. Hur jag inte vet hur och vad jag ska berätta.

Den där känslan har inte slukat upp mig en enda gång sedan jag träffade dig. Men den pockar, gnager, envist inifrån. Men  jag kan krypa ihop hos dig närhelst jag vill, och du låter mig vara tyst och du frågar ingenting. Bara din mun i min nacke som viskar hur mycket du tycker om mig. Jag får ont i magen. Jag vill så gärna vara hon som du tycker om, hela tiden.

Jag har aldrig varit det här flackande, maniska, jobbiga innan. Jag brukade vara så mycket värre. Jag kan inte sova längre, för det kryper i mig och kontrasterna blir så starka när du ser så fridfull ut bredvid. På festerna finns det obegränsat med alkohol och du blir full, drar in mig i dina armar. Vi dansar tryckare i rött ljus och några timmar senare kysser jag dig till vakenhet ännu en gång.

Du ser så undergiven ut när du säger;

Vad skulle behövas för att du skulle vilja vara ihop med mig?

Och det skaver i mig varje gång, när jag blir tyst och du skrattar skamset och säger att du vet, att det är okej, medan det enda jag kan tänka på är att du förtjänar någon som skulle le och säga ja utan att tänka efter.

Jag har aldrig varit det här trygga, ljusa, behagliga innan. Jag brukade vara så mycket värre. Jag har mina armar om dig varje gång du somnar, och jag memorerar dina ansiktsdrag. Jag undrar vad du hade tyckt om mig om det lyckades ta över mig igen.

På natten, när vi är på väg hem frågar han hur jag mår. Jag vet inte vad jag ska säga. Hemma ser han på mig och jag börjar gråta, tyst, min andning blir underlig och han håller armarna hårt runt mig, låter mig begrava mitt ansikte i hans nacke och så sitter vi i fyrtiofem minuter. Han viskar jag tycker så mycket om dig, och jag inser att jag aldrig någonsin har haft någon som tröstat mig förut.

Det enda jag minns från den natten. Det har blivit talande för honom. Inte hur han såg ut när han låg vaken i sängen på morgonen. Inte sättet han pratade på. Inte hur han rör sig eller hur han skrattar. Bara hur han satt när jag kom ut från toaletten den där första natten. På köksbordet, i mörker, hans jacka på stolen bredvid. Hans rygg; lite böjd. Blicken i golvet. När han vände upp den och stirrade på mig var ögonen mörka, och jag stod still i dörröppningen och någonting höll mig tillbaka. Och så... de tysta sekunderna tills allt jag kunde göra var att ta tre steg fram till honom. Varje gång jag ser honom nu är som de tysta sekunderna. Jag går aldrig fram till honom längre.

Och så äntligen, fem dagar ledigt. Jag tvingar mig själv att ligga kvar i sängen tills klockan är elva. Min pappas stora ljusblå skjorta, svarta jeans, stram hästsvans. Jag har aldrig förstått varför skjortan är så stor när han är så tanig.


Frukost i fönstret. På gatan utanför cyklar människor förbi. Två hantverkare ligger och lagar en spricka i grunden på ett hus mittemot det jag bor i. Vaniljmoln över hustaken. Min hud är stram efter helgen. Vi låg på gräsmattan utanför hans hus och drack kaffe. Jag hade klänning på mig. Han tyckte om det.

Alltid alla dessa människor. De vackra, intelligenta, kreativa; de begåvade. Eller så vågar de bara. Mina vänner.
När jag ser honom på andra sidan rummet vinkar jag. Han lyser upp. Han trycker mig mot sig. Ingenting förutom små glimtar av blickar, kroppsrörelser avslöjar någonting.


Alltid alla dessa människor. De kommer fram och ler, och jag kan inte minnas att vi någonsin pratat med varandra, men ler tillbaka ändå och låtsas att jag kan deras namn.


Och han; den vackra som jag gömde mig från omvärlden med, under täcken, hela vintern. Jag kan knappt tilltala honom längre. Vi utbyter artighetsfraser men ingen kroppskontakt. När han inte ser står jag och stirrar på honom. Någonting känns någonstans.


Du ringer och säger att du väntar utanför. Jag smiter ut och passerar honom i korridoren. Vänder bort blicken så att han inte kan ta kontakt. Vakten öppnar dörren för mig och du står lutad mot en lyktstolpe. Du tittar beundrande på mig. Du kysser mig. Jag undrar om han kan se oss genom fönstret nu. Jag stryker dig över kinden. Jag vill gråta. Jag har en ofrånkomlig känsla av att jag kommer göra dig illa.

Jag ligger naken i ditt knä och halvsover. Fönstret är öppet och himlen är midnattsblå utanför. Du frågar om vi är tillsammans. Jag får ont i magen och rullar ihop mig i fosterställning. Jag är tyst i fem minuter. Du tittar in i väggen. Jag berättar om mig själv. Du nickar. Du kysser mig på pannan. Jag skakar och du ber mig vara snäll mot dig. Du är så annorlunda från alla andra jag någonsin träffat, och jag vet inte vem jag är längre.

Himlen är blå fastän jag inte hinner se den särskilt mycket. Jag lyssnar på Air. Slussen glittrar på vägen hem. Hjärnan är helt matt. En cigarett i ett vidöppet fönster. Vårjacka och ingen halsduk. En ny mjuk blus och korallfärgade naglar. Att åka till det stora havet över helgen. Vill andas och dricka mousserande. Han satt i trapphuset när jag kom hem. En nästan utslagen vit kalla i en kruka bredvid på trappsteget. Han säger att han tyckte att jag behövde någonting med längre livslängd än ett par dagar.

Och du;
kysser mig jämt på halsen.
Du vill göra upp semesterplaner.
Du lurar så att du får träffa min mamma och det gör mig rädd.
Min mamma säger att du verkar trevlig, och det gör mig rädd.
Jag säger till dig att få människor får träffa min mamma och du säger:
Jo,
men jag är speciell.


Och jag;
vill att du håller om mig hårdare.
Jag vill att alla andra ska gå.
Jag vill bada i blickarna du ger mig.
När jag sagt något dumt vet jag precis hur jag ska se på dig för att du ska lägga armen runt mig och dra på den där smilgropen.


Och du gör mig;
rädd för alla de där planerna,
förvånad över din förbehållslösa kärlek,
rädd för att lova dig
någonting alls.

21.14
Han trycker upp mig mot min köksvägg och säger att han inte vill att jag går ut. Jag kysser honom på halsen och påpekar att vi tillbringat över ett dygn tillsammans nu. Jag häller upp en gin och tonic till honom. Han sätter sig på en stol och dricker den medan han tittar på när jag klär mig.


23.33
I Vasastan säger någon att man bör vara ärlig med sina intentioner. Jag tänder en cigarett och frågar vad man ska göra om man inte har några intentioner.


00.14
Det är fullt i baren. Vi tränger in oss i ett hörn. Någon beställer shots. Min förras vän kommer fram och tilltalar mig. Jag tror inte vi har pratat med varandra förut. Jag minns inte. Han säger att jag verkar fin. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Min förra kommer också. Vi har inte pratat med varandra sedan jag fick reda på att han hade ett förhållande med någon annan än mig. Jag säger hej och vänder mig ifrån honom. Hans vän gör en grimas mot mig och jag ler tillbaka och förstår ingenting. Jag står med honom bakom mig i en timme. För tre månader sedan skulle han haft armarna runt mig och vi skulle sjungit med i alla sånger.


03.27
Mina skor börjar göra ont. Jag sätter mig i en fåtölj. En vän sätter sig på en stol mitt emot. Jag tror att vi pratar om intelligens. Jag pratar mycket men tystnar när jag ser hur han ser på mig. Han säger att jag har växt för honom de senaste veckorna. Jag säger att jag har en tendens att göra det. Växa. Han tittar på mig och jag kan inte riktigt vända bort huvudet när han smeker mig över kinden. Han viskar mitt namn och lutar sig över mellanrummet mellan våra stolar. Jag kysser honom tillbaka. En gång, flera gånger. Han tar min hand och säger att han vill att jag går med honom hem, nu. Jag sitter kvar medan han reser sig upp, men släpper inte taget om handen. Han sätter sig igen och frågar om det beror på killen jag träffar. Jag skakar på huvudet; vet inte. Han ger mig sin öl och kysser mig igen.


10.32
Jag vaknar i underkläder i min säng. Reser mig upp och spyr på toaletten. Solen lyser in genom vardagsrumsfönstret. Jag minns inte hur jag kom hem. Det är ingen annan i min lägenhet.


20.27
Han tar av sig jackan och häller upp ett glas vatten till sig. Han kysser mig en gång, flera gånger; intensivt. Han trycker upp mig mot min köksvägg och ler. Han frågar om jag hade roligt igår. Jag säger ja.

... Tiden rinner. Plötsligt är det vår och han bär mig hem från tunnelbanan för att jag druckit två vodka tonic för mycket. Jag fnittrar hela vägen. Han har handen innanför min klänning.


Dagarna och kvällarna. De rinner. Ingen eftertanke. Upp tidigt på morgnarna och sedan är klockan fem och då är det middagar, drinkar, människor som hälsar på och han lagar mat till mig.
Jag är nästan aldrig ensam längre. Ingen eftertanke.
Bara på nätterna. När han sover bredvid. Jag hinner ikapp mig själv. Då undrar jag vem han är och om han känner mig. Hur han kom och tog mig. Jag vet inte hur det gick till.

En natt kan jag inte somna. Jag vill gråta. Vrider mig en gång var tionde sekund. Han vaknar inte. Jag vill gråta. Jag tar på honom. Han kysser mig i sömnen. Jag väcker honom. Efteråt tittar han på mig som om jag vore ett oresonligt barn. Han frågar mig vad det är. Jag svarar att jag inte kan sova. Han frågar varför jag inte kan sova. Jag säger att jag inte är trött. Jag har en jagad blick; jag ser det på sättet han försöker fånga min uppmärksamhet på. Han säger att vi kan prata. Jag frågar vad vi ska prata om. Han säger oss. Jag är tyst i fem minuter och tittar upp i taket. 
- Nej, det ville du inte prata om.
- Vad ska jag säga? Du är du och jag är jag och vi är vi.
- ... Mm.


När jag kommer ut ur duschen på morgonen sitter han i soffan och dricker kaffe. Och han ser på mig som om...
Och så ler han,
och solen lyser rakt in.

Ingenting. Ingen ångest och ingen passion. Han är ärlig. Inga spel. Jag vandrar runt naken i lägenheten. Apatin. Den är bekväm.
   Han vill att jag ska träffa hans vänner. Han vill att jag håller om honom när han sover och han kysser mig hej då på tunnelbaneperrongen på morgnarna. Ibland ser han lycklig ut när han ser på mig. Ibland ser han trött ut.
   Jag går ut utan honom. En kväll dricker jag för mycket. Jag luktar sprit och rök när vaknar upp i hans säng morgonen efter. Han pussar mig på pannan och går och lagar pannkakor åt mig. Jag känner mig hopplös. Jag känner mig inte hemma i hans lägenhet. Jag förstår inte riktigt vart jag är.
   Jag svävar inte. Jag seglar. Han är som en tablett. Det är skönt att få stänga av. Jag kommer att tänka på ett ord och slår upp det.
   Begreppet ekvilibrium ligger nära de narratologiska begreppen projekt och orsak-verkan-förhållande, även om dessa snarare beskriver rörelsen än startpunkten.

... Han är allt mina män aldrig är och ger mig varken utrymme för feltolkningar eller paranoia, vilket leder till att min hjärna står still. Det går fort för han vet vad han vill ha. Han kommer hem till mig med mat och vin och sedan lägger han armen runt mig och kysser mig. Jag hänger liksom bara med. Jag slår upp ögonen när han ligger över mig och tittar på hans ansiktsuttryck. Han är barnsligt förtjust i mig och jag är inte säker på att jag kommer att göra mig förtjänt av det. Verkligen; barnsligt förtjust, ögon som om han just fått en ny leksak. Vi har sex tre gånger och somnar klockan elva och innan han går till jobbet på morgonen kysser han mig fyra gånger. Han frågar om han får komma tillbaka i kväll och jag nickar fastän jag inte riktigt hänger med. När han har stängt dörren går jag upp; lägger mig i badkaret och blundar. Tar en cigarett och en kopp kaffe i fönstret. Utanför snöar det igen. Våren kan aldrig riktigt bestämma sig.

leker du med elden, aj aj buff, tar en cigarett, frukost (du är för fin för mig)

Från vardagsrummet hörs fragment av samtal; skratt och fötter mot parkettgolv. Jag har lagt mig på rygg i sängen i det nedsläckta sovrummet och någon jag träffat någon gång förut ligger bredvid; två centimeter mellan våra kroppar. Vi ligger så i två timmar. Jag stirrar mest upp i det vita taket; pratar utan att tänka efter att ha fyllt hjärna hjärta med rödvin och whiskey och han ligger bara tyst och vi spelar musik och det känns som om jag är sexton år igen för han vågar inte röra vid mig. Ibland tystnar jag och möter hans blick som är fäst på mig som om jag vore ett fenomen på en filmduk; som om jag vore något fascinerande och någon gång tar han tag i min vänstra arm med båda sina händer och jag kan se på honom att han är allt som alla jag är med aldrig är och att han aldrig skulle vara kvar om han visste någonting om hur jag lever, vilka jag går till sängs med eller hur länge sedan det var någon låg bredvid mig i två timmar utan att klä av mig. Det är tjugosex timmar sedan jag fick reda på att min förra har en flickvän och jag vet inte riktigt vilken anledningen är till att jag ligger kvar.

they'll give us so much to forget

I'll see you later

1. Två och en halv vecka innan: Jag hör av mig till honom för att någonting i mig tänker på honom och kanske saknar honom fastän han aldrig hann bli ett Du någonstans, men han svarar inte på två kontaktförsök och jag tänker att jag kanske förtjänar det och går hem med någon annan som jag lämnar tidigt på morgnarna och det hjälper lite men inte så mycket.


2. Jag lever ett konstigt liv: jobbar mycket och är ute mycket och det känns underligt att han inte svarat än och jag springer inte ens in i honom trots att vi har samma vänner och är på samma platser och jag tänker att jag har börjat bry mig för sent och inser att det antagligen är på grund av att gräs alltid är grönare på andra sidan när det gäller mig; intalar mig själv att jag bara vill ha honom för att jag inte kan få honom och att jag ändå inte har plats för någon som han i mitt liv och det hjälper lite men inte så mycket.


3. Två veckor senare: Jag går in i honom och han hajar till och tittar på mig på ett konstigt sätt och sedan ler han och jag tränger bort saker och ler tillbaka, är trevligare än jag någonsin var när vi träffade varandra tre gånger i veckan och jag är klädd i färg och det slår mig att han nog minns mig i svart, vitt, grått, och när jag går känns det som jag gjort ett gott intryck och det hjälper lite men inte så mycket.


4. Jag kan inte sluta: tänker att jag måste lugna mig; att vi har samma vänner och är på samma platser och att jag börjat bry mig för sent men att det inte gör något för snart är det vår, sommar och jag kommer ha jeansshorts, vita tygskor, blusar och att jag kommer träffa honom då och vara glad. Sedan snurrar jag runt på mitt vardagsrumsgolv i fem minuter innan jag faller ihop i soffan och det enda jag kan tänka då är att allting snurrar, och det hjälper lite men inte så mycket.


5. Jag sover på en fredagseftermiddag; drömmer mardrömmar, vaknar klockan sju och häller upp ett glas vin. Min bästa vän ringer och lindar in att han har en flickvän i ett samtal om något helt annat och jag förstår; inser plötsligt att rollerna är annorlunda än jag har sett dem; att jag har varit den andra kvinnan utan att veta någonting om det och stereon spelar Sky's The Limit och något gör ont och jag släcker ner lägenheten på en fredagskväll; öppnar fönstret och röker två cigaretter och fyller på vinglaset och det hjälper lite, men inte så mycket.

La Ritournelle

... och jag går på middag och träffar en fantastisk människa men han har flickvän så vi sitter bara och diskuterar och enas om saker en hel natt och sedan blir alla fulla och en timme senare inser jag att han måste ha smygit hem någonstans efter att han sa att kvällen var det mest inspirerande på länge och att det inte bara berodde på mig.

Saker i min bokhylla:

- 25 skivor om kärlek
- en bild jag ritat av ett hus
- en låda full av foton och kartor
- Bukowski-romanen din vän gav mig natten vi sov på hans soffa

730 dagar sedan / anteckningar från ett annat liv

SÖNDAG, JANUARI 04, 2009

when you're on your own, you walk in the rain. you walk around the house, then walk around it again

och jag röker tre cigaretter på rad för att kunna överdriva min hesa röst i telefonen,
fem minuter senare när jag ringer för att säga att jag är sjuk,
för jag har beslutat att spendera en hel helg ensam för första gången på tre månader,
och jag bryr mig ärligt talat inte ens om ifall de bryr sig.

jag vaknar sent på lördagen, en grå himmel hänger tung över staden, men jag drar upp håret i en knut; klär mig i mina boots och min kappa och går de fem marmortrapporna ner från min lägenhetsdörr,
vandrar ut på gatorna där människor springer runt, viker av mot ravals ruckel; alla dessa vackra helvetesfula byggnader som ser ut som om de ska rasa när som helst; alla dessa tvättlinor som verkar sträcka sig tvärs över hela staden, med deras tyger i alla spaniens kulörer; rött, grönt, gult, blått;
allt det där som skulle vara vitt, svart, grått i göteborg.

jag låter fingrarna stryka över alla vackra böcker inne i macbas bokaffär; tänkeralla dessa ord, och köper en poster av någon spansk konstnär för att pryda någon av mina tomma, vita väggar innan jag sätter mig och dricker en kaffe, röker ännu en av de där cigaretterna; studerar hundar och skateare som ständigt far fram och tillbaka,
ljuden av hjul mot betong och lekfulla skall blandas med ed harcourt från mina hörlurar,
och jag drar fingrarna genom håret för att jag inte kan komma över,
det där.

jag vandrar mer, kommer hem fyra timmar senare och faller ihop i sängen,
sover tre timmar mellan mina tomma, vita väggar,
går upp på takterassen och ser ut över den mörka staden;
alla ruckel har ljus i fönstren nu och ljuden från en lördagsstad ekar mellan trasiga betongväggar,
och jag sitter på räcket och stirrar kanske trettio meter ned och jag funderar över att fly,
om det är det jag har gjort,
om det kanske är någonting alla gör, förr eller senare,

och jag tittar åt det väderstreck som känns rätt och undrar om jag hade känt igen honom på de här gatorna,
snarare än på de i sverige,
och vyn gör mig svimfärdig,
och jag tänker att jag tror han hade älskat den här staden,
han också.

I thought I could organize freedom / how scandinavian of me

Mitt hår växer sig längre. Det blåser i takt med min kappa, mörkt och blankt i vinden när jag går längs med gatorna. Någon vänder sig om. Jag fortsätter gå.


Jag tänker på honom. Jag klandrar honom inte för att han inte svarar. Min vän säger att han kanske är rädd för mig. Jag skrattar till. Efter två minuters tystnad säger hon att hon inte vet någon som är så dålig på att vara kär som jag är.


Dyrt te i kinesiskt porslin. Vackra människor överallt. Jag har fortfarande inte gråtit en tår över honom. Det känns inte befogat.


Tunnelbanan rör sig framåt. Fönstren blir till speglar. Jag stirrar på det svarta där bakom. Ser honom mot väggen där han stod när jag såg honom senast. Bortkommet flackande med blicken, bort från mig där jag satt på andra sidan rummet. Det gjorde inte ont.
Sen tänker jag på första gången jag såg honom. Inser att han stod mot precis samma vägg. Han mötte mina ögon när jag slog upp blicken. Jag fastnade med blicken och han såg på mig och log.


Jag kan inte. Jag kan bara det här. Det här är jag bra på.


Min mamma ringer och säger att hon hörde en fras i en sång av Björk och tänkte på mig.

det är kanske

Jag vet inte om jag ska benämna honom som honom eller vad som krävs för att han ska vara du här. Här inne hos mig.

Du vet väl det, du som läser, att det här är inne hos mig?

Brev till mitt inre, eller till dem. Oftast männen. Nästan alltid männen. Jag har en komplicerad relation till dem. Och till mig själv.

Jag har lättare att förlåta mig själv,

fast jag är mer långsynt.

Jag tänker att jag måste vara svår att bli kär i. Lätt att fascineras av, svår att hålla av. Jag har alltid sett mig själv som en trolös människa, men har på senare tid insett att jag har ett antal principer som jag måste upprätthålla för att kunna stå upp. Och jag vill att de ska älska mig. Den där rena, oförstörda kärleken, som pojkarna hade när jag var fjorton. Innan alkoholen, cigaretterna, storstäderna och deras aldrig sinande bank av nya kvinnor som alltid kan ta över, lätta svårigheterna jag skapar.

Jag är väl en sådan som sätter upp murar och vill tro att det är för att se vem som bryr sig nog för att försöka riva dem. Nu för tiden är de enda som försöker de galna idealisterna som aldrig gav upp romantiken de vördade så högt när de var tonåringar. Att vara med mig har blivit ett självändamål för bekräftelse för vuxna män som beter sig som små pojkar. De vill att jag ska ta hand om dem. Jag kan inte ens se dem i ögonen.

Och jag vill... Jag vill bara ha lugnet. Jag lovar att jag kan det. Jag lovar att mellan mina neuroser vara mitt allra bästa jag. Att gå tillbaka. För vet du, jag har en varm känsla mellan mina revben som ingen annan någonsin kommer kunna ge dig. Mitt i solar plexus - där sitter den. Jag glömmer ibland bort att hålla fast vid den, men den finns alltid där. Lugnet. Att mitt i kaoset som allt är står jag alltid stark. Vet du, att det finns ingenting starkare att hålla fast vid? Att om du bara stannar ett tag så kommer du vakna bredvid någon med ögon som har sett mer än du kan tro, men ändå alltid kommer att fortsätta se. Att jag kan vara så mycket mer än vad jag ger sken av. Att jag är lojalitet, intelligens, mjuka läppar och att jag blir lycklig av att se fåglarna flyga från träden i Vita bergen. Att jag i slutändan är enkelhet; bara en röd massa mellan revbenen. Jag tror jag vill kalla den kärlek.

I ett sovrum på Kungsholmen 02.30; efteråt ligger jag på rygg i sängen och tänder en cigarett. Han kysser min mage och reciterar någon text. Jag pratar om fåglar, är trött, full och överspelad men han stirrar in mina ögon och formar sin mun som om det här vore något speciellt. Jag känner inte honom, men väl igen den blicken. Den kommer alltid från samma sorts människor. De som desperat letar efter någonting att hålla i.

Jag vänder ryggen mot honom. Han tar tag i mig och frågar om han sagt något dumt. Sedan ändrar han tonläge, frågar med istappar i rösten om jag är klar med honom nu. Jag drar hans arm runt min midja, känner hur hans nakna kropp kryper tätt intill min. Han kysser min skuldra. Jag blundar men den där blicken har dröjt sig kvar på min näthinna. Jag tittar upp på fotografierna som täcker väggarna och undrar vad det är jag håller på med.

Jag vaknar tidigt. Hans smala kropp sträcker sig efter en burk antidepressiva. De rasslar ut i hans händer. Jag är inte förvånad. Han tittar på mig med en konstig blick. Jag ligger tyst. Sår på hans bleka hud. Vi kryper ihop som skadeskjutna skator. Han går upp, jag får en kopp kaffe i Stig Lindberg-porslin. Han klär på sig; går från sårig, tanig tonårspojke till gänglig man på en och en halv minut. Mina tankar svävar till någon annan. Han sätter sig bredvid mig och tänder en av mina cigaretter. Drar in röken djupt och ser på mig. Leker martyr; jag kan den här leken också. Han smeker min kind med sin lediga hand. Jag ser på honom och säger att vi skulle vara dåliga för varandra. Han blåser ut och ser besviken ut. Säger att han inte vill att jag ska gå. Jag låter honom dra av mig täcket. Tänker att jag ska åka hem sen.

Jag lägger av. Gör klart projektet och får beröm. Människor tittar imponerat på mig. Ibland kommer jag på mig själv med att inse att jag är bra på det här. Min pappa berättar att hans arbetskamrat sagt att hon tycker att jag ser så intelligent ut. Jag minns min mellanstadielärare. Hon sa alltid samma sak under mina kvartssamtal, men med sorg i rösten. Sedan brukade hon säga något extremt löjligt till den punkt att jag var tvungen att börja skratta. Då brukade hon titta nöjt på mig och påpeka hur mycket sötare jag var när jag log.

Jag slutar tidigt och tar en kaffe med en kompis. Hon är ofta tyst. Jag vet att hon försöker leta efter tecken på hur jag mår. Jag berättar om honom; hon tittar oroligt på mig. Jag spänner blicken i henne, dricker mitt kaffe, känner mig tung i kroppen. Efter en stund säger jag att det är okej nu. Alla känslor är som svepande dimmor i min kropp nu. Jag var bara tvungen att hugga sönder dem först. Hon mumlar något om terapeuter, hennes desperata ironiska ton gör det möjligt för mig att dra på höger mungipa utan att svara. Vi pratar om människor som åker till andra städer. Hon säger något om att det är typiskt dem, men att jag inte skulle göra så. Jag frågar vad hon menar. Hon svarar att jag hade flyttat dit. Sagt att jag skulle göra det, ordentligt, och gjort det. Tagit hand om det, så uttrycker hon det. Sedan ser hon på mig och säger att jag är sådan. Stark.

Det här är ett behagligt tillstånd. Slöjor av dimma i mitt medvetande. Kärlek är inte behagligt. Kärleken är panik. Den är en kniv som karvar ett hål genom min kropp. Jag måste vara över. Flyta över den.

Klockan tre på natten kommer jag på mig själv att be om ursäkt för att jag var så neurotisk förra helgen. Genom den höga musiken hör jag honom säga att det är okej, att jag är söt när jag är neurotisk. Jag drar ett bloss på min cigarett och kommer på mig själv med att tänka att jag önskar att det vore någon annan som sa det.

Två kvadratmeter marmor, shiraz och utsläppt hår. Tunna tyger och cava i små glas. Jag lyssnar på Bizarre Love Triangle fem gånger och tänker att den beskriver allt precis så som det är.

Allt luktar rosor och rök. Vi tar en taxi från min lägenhet klockan elva. Inne på stället är det varmt och trångt. Jag sätter mig ner. Hinner precis reflektera över att jag inte sett honom här på tre veckor nu och att det känns bra innan han plötsligt står fyra meter bort. Jag tänker att jag önskar att han stannat hemma, innan mina nerver plötsligt revolterar och mitt hjärta slår hål genom halsen. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte men jag vill ha något och han tar det så jävla naturligt och fint när jag kommer fram och hälsar och han lägger sin hand på min ländrygg och jag bara känner hur varje nervcentra i min kropp fylls av ambivalens och jag går därifrån och jag borde ge fan i det här och ta hand om mig själv men till vilken grad är det meningen att helt vanliga fina känslor endast ska resultera i panik? För det är panik; det är panik och ljus öl, cigaretter och transparenta tyger, hårsvall som skakar och någon som ser mig i ögonen och jag tittar ner i golvet för det enda jag kan tänka på är honom honom honom och jag hatar det, jag hatar att vara sådan här, jag kan inte hantera det, det kryper i mig och jag vet inte hur man gör.

När jag tittar upp nästa gång är mina vänner borta, han är borta och jag skickar ett meddelande. När han svarar att han åkte hem står jag mitt i ett dansgolv fullt av människor och känner mig helt ensam och då börjar de spela Bizarre Love Triangle och jag måste börja skratta och någon kommer fram och ler, säger till mig att jag verkar kunna texten och jag måste börja skratta igen.

När de sista tonerna ekat bort tar jag min kappa, går ut, ramlar på isgator; reser mig upp och låtsas som om det inte gör ont.

om du älskar mig kommer jag lämna dig / och om du lämnar mig kommer jag älska dig

att hantera det

Hela staden droppar och det är farligt att gå på gatorna. Istapparna är som meterlängder av spjut och hänger som hot i klasar från taken. Jag har lugnat ner mig och är ute fyra nätter i rad. Sover ett par timmar och går till jobbet. Skriver saker. Stirrar på datorskärmar. Dagarna kryper fram och tunnelbanan är full av poliser. Han hör inte av sig. Jag är inte förvånad. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig. Andra hör av sig. Jag blir förvånad. Jag bryr mig inte. Någon vill träffa mig på lördagen. Jag säger att jag ska vara hemma. Klockan tio är jag ombytt och gatorna är hala. I baren dansar människor. Jag letar efter någon som inte är där. Jag är inte förvånad. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Jag sover fjorton timmar i sträck. När jag vaknar är det mörkt ute och jag är ensam. Det är skönt, tror jag. Jag dricker en kopp kaffe framför datorn. Klickar upp en bild. Läser You are not lost. You are here.

but not with you (keep on telling myself it's true) / my problem with me is my problem with you / förvirring

jag går / du går / någon går alltid

1. En känsla, som om jag ständigt springer från min egen skugga. Skuggan som är mörk och som alltid är i närheten. Att ständigt vara på flykt från mig själv.

2. Varje gång jag stannar upp så tar den över mig.

3. Jag vill inte vara sådan här. Jag kämpar mot det hela tiden. Jag vet att jag är bättre än min skugga. Jag hatar mig själv när den har mig i besittning. Jag hatar att vänta ut att den ska släppa taget om mig.

4. Jag glömmer alltid hur fruktansvärt det är när den har hunnit ikapp mig. Sex fot hål i min mage. Ett svar, tomt hål som snurrar. Jag kan inte sitta still och allt gör ont. Allt. Speciellt besvikelse.

5. Jag känner mig så hemskt skör. Som om jag ska gå sönder när som helst. Jag har ingen kontroll över min kropp. Något annat har det. Något som får mig att hyperventilera och skaka och gråta fastän jag inte vet varför. Jag firar in det nya året genom att bryta ihop för andra gången på tio dagar. Sedan är jag matt i tre dagar. Ett hål genom hela mig.

6. Jag litar inte på dig. Jag kan inte hantera en sådan här relation när skuggan har mig. Jag ser att du har skrivit till någon annan och spyr. Jag funderar på hur jag skulle kunna berätta det för dig men kan inte. Du förstår inte - jag kan inte ta besvikelse när jag är sådan här. Jag är rädd för hur jag skulle reagera.

7. Så jag måste stålsätta mig. Skjuta bort dig. Jag tar dig på för stort allvar. Jag ville aldrig göra det, men jag kan inte hjälpa det. Du är för osäker i mitt liv. Jag kan inte bestämma dig.

8. Jag är kall. Jag vill inte förklara min bräcklighet för dig. Jag tror inte du vill ta hand om mig.

9. Du känner mig inte. Jag känner inte dig.

10. Jag kan inte låta dig få någon makt över mig. Jag måste behålla så mycket jag kan själv. Skuggan tar alltid resten.

11. Jag önskar att det inte var så här.