There's this taste in my mouth that just won't go away

Jag vet inte om jag ska benämna honom som honom eller vad som krävs för att han ska vara du här. Här inne hos mig.

Du vet väl det, du som läser, att det här är inne hos mig?

Brev till mitt inre, eller till dem. Oftast männen. Nästan alltid männen. Jag har en komplicerad relation till dem. Och till mig själv.

Jag har lättare att förlåta mig själv,

fast jag är mer långsynt.

Jag tänker att jag måste vara svår att bli kär i. Lätt att fascineras av, svår att hålla av. Jag har alltid sett mig själv som en trolös människa, men har på senare tid insett att jag har ett antal principer som jag måste upprätthålla för att kunna stå upp. Och jag vill att de ska älska mig. Den där rena, oförstörda kärleken, som pojkarna hade när jag var fjorton. Innan alkoholen, cigaretterna, storstäderna och deras aldrig sinande bank av nya kvinnor som alltid kan ta över, lätta svårigheterna jag skapar.

Jag är väl en sådan som sätter upp murar och vill tro att det är för att se vem som bryr sig nog för att försöka riva dem. Nu för tiden är de enda som försöker de galna idealisterna som aldrig gav upp romantiken de vördade så högt när de var tonåringar. Att vara med mig har blivit ett självändamål för bekräftelse för vuxna män som beter sig som små pojkar. De vill att jag ska ta hand om dem. Jag kan inte ens se dem i ögonen.

Och jag vill... Jag vill bara ha lugnet. Jag lovar att jag kan det. Jag lovar att mellan mina neuroser vara mitt allra bästa jag. Att gå tillbaka. För vet du, jag har en varm känsla mellan mina revben som ingen annan någonsin kommer kunna ge dig. Mitt i solar plexus - där sitter den. Jag glömmer ibland bort att hålla fast vid den, men den finns alltid där. Lugnet. Att mitt i kaoset som allt är står jag alltid stark. Vet du, att det finns ingenting starkare att hålla fast vid? Att om du bara stannar ett tag så kommer du vakna bredvid någon med ögon som har sett mer än du kan tro, men ändå alltid kommer att fortsätta se. Att jag kan vara så mycket mer än vad jag ger sken av. Att jag är lojalitet, intelligens, mjuka läppar och att jag blir lycklig av att se fåglarna flyga från träden i Vita bergen. Att jag i slutändan är enkelhet; bara en röd massa mellan revbenen. Jag tror jag vill kalla den kärlek.