*

Det var sen juli. Vår kontakt hade blivit sporadisk, och jag sprang in i dig på stan. Du log mot mig och sade att jag såg fin ut. Jag hade solbränd hud och svart långklänning i kräppad bomull.

Vi ställde oss vid ett bord i en bar och stod tysta. Några människor vi kände vagt gick förbi och vi hälsade. När de passerat såg du på mig och sade att du undrade hur de skulle beskriva oss om de gjorde en dokumentär om oss om sextio år. Du undrade hur de skulle beskriva kläderna vi klädde oss i, hur de skulle återskapa vad vi sade och vad vi drack. Du undrade vad de skulle säga om hur vi förde oss, och sedan var du tyst ett par sekunder innan du sade
"Jag undrar vilka roller de hade sagt att vi två spelat i varandras liv".

Jag stod bara tyst och lyssnade till hur något i den meningen präntades in någonstans.

Vi skiljdes åt sedan. Fyra timmar senare satt jag i ett fönster och lyssnade till en av mina favoritlåtar. Sedan skrev jag till dig, för första gången på två veckor, och bad dig se till att om de någonsin gjorde en dokumentär om oss, så skulle Being Boring spelas i eftertexterna.
Du lovade,

och jag nynnade på den sista versen en gång till;

I never dreamt that I would get to be

The creature that I always meant to be

But I thought in spite our dreams,
You'd be sitting somewhere here with me

*

*

Jag älskade någon när jag var yngre. Vi brukade ta turer i hans pappas bil, efter att solen gått ner. En svart Jaguar med ljus skinnklädsel; han brukade ta nycklarna från ett skåp vid ytterdörren utan att be om lov. När jag skulle stänga bildörren satte han alltid sitt högra pekfinger mot läpparna för att demonstrera att jag skulle vara så tyst som möjligt, och jag fick alltid slå band på mig själv för att inte trycka mitt egna högra pekfinger mot hans läppar; samma pekfinger som jag alltid lät vandra över hans ansiktsdrag när han hade somnat.
Han somnade alltid först.

Han fick sitt körkort i augusti, precis när sommaren höll på att dö och vi med den. Lika döende som stjärnorna ovanför brukade vi åka tysta i vår svarta vagn, som på väg till vår egen begravning.

Han brukade liksom koncentrera sig på ratten och jag brukade stirra ut genom passagerarfönstret; ut på de vita linjerna som kantade vägen. Pålitliga parallella linjer som aldrig tar slut.

Ibland kunde han fråga vad jag tänkte på och ibland ville han inte ens lyssna på mitt svar. Han trodde inte att han var välkommen inne i mitt huvud.
För det mesta släppte han bara av mig utanför min dörr där vi alltid sa adjö tills han ringde igen två timmar senare och bad mig komma hem till honom.
Under den hösten kysste han mig inte ens god natt.
Och jag kysste inte honom.
Jag älskade honom.

*

Det är rimfrost på träden. Det är vackert. Temperaturen har sjunkit, det är bara minus fem nu.
Jag står utanför en bar och röker, väntar på mitt sällskap. En man går mot mig, och han saktar in när han närmar sig,
och när jag slog över blicken från rimfrosten till honom ler han mot mig, och det finns någonting i hans blick som får mig att skratta,
så jag ler mot honom, utan att slå bort blicken,
ända tills att han har passerat.
Passerat.

Jag kanske har läst för många böcker. Det kanske är det som är problemet. Läst för många böcker och hört för många sånger.
Jag träffar ibland människor som säger att de aldrig lyssnar till orden i sångerna.
Jag har aldrig förstått hur man kan undgå dem.

Det är lördag kväll och jag blir serverad hallonmojitos i en trevåningsvilla med havsutsikt. Det luktar bouillabaisse från köket och det ringer på dörren, och jag ler fram mitt namn och kramas om vart annat tills jag får sitta ner på den randiga kökssoffan igen och dricka min drink.
Innan middagen går jag till toaletten; kammar igenom mitt mörka hår med fingrarna, stirrar på mig själv i spegeln medan jag rättar till volangblusen. När jag kommer ut sitter alla redan till bords och dricker vitt vin och konverserar om vad de gör,
och jag undrar om de Huvudsakliga Sysselsättningarna lever upp till sina namn.

Jag sätter mig i framsätet i en taxi in till stan och det måste vara min sista Gin & Tonic som gör att jag nämner hans namn. De i baksätet frågar varför jag pratar om honom och jag är glad att jag har ryggen mot dem för någon av dem exploderar och skriker att jag är dum som tänker på honom och hon fortsätter fastän jag med saklig röst säger direkt att jag inte vill tala om det, tyst förbannandes mig själv för att jag tog upp det.
Jag försvarar honom, försöker säga något om att allt inte är hans fel, men hon slutar inte förrän min andra vän säger åt henne att vara tyst och lugna ner sig.
Mitt hjärta slår jättefort och jag säger något om att det ju var jag som var med om oss.

Jag vet att hon har kysst honom en gång.

På en uteservering i stan står jag i min kappa och röker en cigarett när hon, på gott humör igen, vänder sig emot mig och tecknar leendes mot mannen bredvid henne och hans perfekta käkben. Jag dricker ur min öl och går mot dem; hon är full och utsvävande och låter storögt orden rinna ur hennes mun mot käkbenen. Jag ler lite bakom hennes rygg, vänder mig om mot någon; blå ögon inramade av mörkt, lockigt hår. Mannen ler och konstaterar att jag är vän till blondinen som försöker gå hem med hans vän.
När han frågar om jag vill ha en öl till skakar jag på huvudet men han kommer tillbaka ändå, och jag tänker att han är vacker och ställer mig alldeles intill, och när vi står så nära att vi viskar i varandras öron skyller vi på den höga musiken.
Jag tar ett steg bakåt medan jag tänder en ny cigarett. De spelar Bob Dylan, och jag ser på honom och han ser på mig medan vi sjunger med;

how does it feel?
how does it feel?
to be on your own
with no direction home
like a complete unknown
like a rolling stone?

En timme senare stänger baren och jag står ute och väntar på honom.

På något.

*

Jag hade flyttat från dig och vår stad tre månader tidigare, och klockan var nog fyra på natten när du ramlade in genom min ytterdörr i min nya stad för att finna mig sovandes i soffan. En halvtom flaska vin stod på bordet och när jag slog upp ögonen satt du alldeles nära, log och sa att du hade tänkt stoppa om mig.
När jag rest mig upp och gått in i sovrummet frågade du vart du skulle sova. Jag svarade att du fick sova vart du ville.
Du tog av dig tröjan innan du kröp ner bredvid mig. Jag hade nästan hunnit somna om när jag kände hur nära du var. Mitt hjärta hade redan börjat slå fågelslag när du lade armen om min midja. Jag hade glömt allt när jag vinklade mitt huvud upp mot ditt och mötte din mun. Vi kändes hungriga.
Du kändes hungrig när du klädde av mig, och när dina händer lyfte upp mig hade jag hunnit längta efter dem. Jag höll mina armar så hårt om dig, och när solen gick upp somnade du bredvid. Insikten om hur mycket jag saknat dig slog mig rakt i solar plexus, gång på gång. Jag kunde inte sova den morgonen. Jag såg på dig medan du vände ryggen mot mig i sömnen.

Fyra timmar senare lämnade du mig utan ett ord.

*

Jag minns en gryning när någon av alla de där precis hade somnat efter att ha tillbringat natten med att försöka få mig att tala ut om alla de problem som jag aldrig har förstått hur de har kunnat läsa ut från mig på bara fyra timmar. Jag antar att det är något med den där kombinationen av alkohol och mörker.
Jag smög ut och insåg att jag inte visste vart jag var någonstans. Det var kallt ute och allt jag såg var åkrar och en landsväg. Jag började gå, men till slut blev det för kallt och jag bröt ihop inför en telefonist i en taxiväxel. Hon skickade en bil som letade reda på mig och körde mig hem.
Klockan tio dagen efter skrattade jag åt det under en svenskalektion.

Det blev vinter. En morgon vaknade jag upp naken av att en okänd man kysste mig. Jag öppnade ögonen utan en aning om vem han var eller vart vi befann oss, och jag minns ett sting av desorientering innan jag gav upp och lade min hand mot hans bröst; stack in min tunga i hans mun. När jag slog upp ögonen igen såg jag hur våra skuggor smält ihop till en mot hans vita sovrumsvägg.
Han bodde ensam i en femma och en timme senare följde han mig förvirrat med blicken från sin skrivbordsstol medan jag tyst och snabbt gick runt, runt mellan rummen och stirrade ner i parkettgolvet. När han frågade hur jag mådde skakade jag på huvudet, log och sade att jag var tvungen att gå någonstans.

En halvtimme senare satt jag ensam vid en fontän inne i ett folktomt city och grät över en känsla som jag fortfarande inte kan förklara.

Temperaturen ute har sjunkit till 18 minusgrader nu. Min högra hand blir nästan blå när jag röker i vardagsrumsfönstret på kvällen.

Jag tycker inte om att namnge människor. Ibland när jag skriver kommer jag på mig själv med att önska att det bara fanns två människor i världen.
Jag och någon annan.

En vår låg jag isolerad i mitt familjehem i nästan tre månader. Jag gick i gymnasiet då. Ibland när jag tänker på den våren förundras jag över att jag fortfarande lever. Jag undrar varför ingen skickade mig till en doktor. Jag hade antagligen behövt en. Jag antar att jag aldrig låtit någon se den sidan av mig. Att den är självklar endast för mig. Jag antar att min far är för självupptagen för att se mig på det sättet.
Jag antar att min mor ignorerar alla sidor hos mig som påminner om min far.
Jag ville dö den våren.

Hösten efteråt levde jag för ett år på tre månader. Vi brukade gå till en klubb där de spelade alla mina favoritsånger och där det alltid fanns ett antal som ville trycka upp en mot en vägg, kyssas hårt till popmusik. Det fanns nästan alltid någon som man kunde gå hem till. Någon med hårda armar en hel natt och en betald taxi.
DJ:n spelade alltid Love Will Tear Us Apart som sista låt.

*

Jag var på en födelsedagsfest hos en gammal vän. Det var i mars. Ett glas rött i handen; in på toaletten då och då för att bättra på läppstiftet, sedan ut på balkongen för att röka en cigarett och himla med ögonen åt tonårsflickorna till höger. Någon gång under kvällen sprutade födelsedagsbarnet en champagneflaska över mig. Min vita skjorta blev förstörd och jag blev arg och lämnade festen.

Jag gick till den där nattklubben; aldrig ensam där. Min rumskamrats pojkvän bjöd mig på öl och sedan klev M in i mitt liv genom att fråga om jag kunde bjuda på en cigarett. M höll sig i närheten några timmar till, efter att du hade kommit. Jag vände mig säkert mot M och log mitt bästa leende så fort jag sett dig komma in genom dörren. Jag minns inte riktigt. Det finns mycket jag inte minns.
Allt jag minns är att människor kom och gick hela natten; och till slut var de alla försvunna, till och med M.
Allt jag minns är att när klockan blev fyra och de spelade sista sången satt jag ensam med dig i en soffa. Allt jag minns är att vi inte ens hade sagt hej till varandra. Allt jag minns var hur nära ditt ben var mitt.
Du frågade om jag ville gå vidare, och jag reste mig upp och hämtade våra jackor utan att svara.
Du gick bakom mig, och på vägen över bron vände jag mig om och frågade vad du tittade på. Du log och sa något om att jag var duktig på att gå i klackar.

I folksamlingen till insläppet lade du armen om min rygg, och en minut senare pekade vakten på oss och lossade på repet.
Jag minns din blick i baren, och hur den fick mig att ge dig en öl och sedan låta en främling kyssa mig medan du stod bakom.
Jag minns din rygg mot svarta väggar och hög musik när du gick. Jag minns en främling med armen runt mig som viskandes i mitt öra undrade hur jag kände dig.

Dagen efter hade jag en sugmärke på halsen och ett sms från M i inkorgen. Jag minns att jag mådde illa när du frågade vem jag gick hem med istället för dig.

*

Ett nytt samtal från ett dolt nummer. Jag säger hallå endast en gång nu, väntar obeslutsamt på ett svar i två och en halv minut innan jag lägger på. Jag skulle tro att det var M, om det inte vore för att han faktiskt hör av sig utan några anonymiseringsverktyg. M. Jag träffade honom i min gamla hemstad. Nu bor jag i hans hemstad; bara fyra hus skiljer oss åt. Ödets ironi kanske. Ironi.

*

Du drog med fingrarna längs min panna; följde flätan som kantade mitt huvud. Jag visste att du tyckte om den frisyren. Du tittade på mig medan du tände min cigarett på det där sättet som kanske för evigt kommer vara inpräntat i mitt minne. Solbränd hud mot vit blus. Brunt, flätat hår mot gröna ögon. Det var tidig juli. Du lutade ryggen mot väggen och sade att det kändes som om du hade sällskap av en flicka från en Karl Larsson-målning. Jag skrattade till när du la din hand på mitt lår och med retsam ton kallade mig för din lilla Karin Larsson med flätat hår.

När vi rest oss från vårt kaffe frågade du alltid om vi skulle gå en sväng. Jag sade alltid ja. Den dagen; soliga gator med dig och min svarta cykel. Vi parkerade den någonstans, jag sa att jag ville se på pingvinerna i parken, och vi gick dit och satte oss på en bänk. Allt vin från kvällen innan hade gjort mig trött och du lade mitt huvud i ditt knä. Jag minns att de förbipasserande tittade på oss.

Vi tog vägen genom skogen av rhododendron hem. Du vände dig mot mig och bad mig att stanna. Skuggan från buskarna svalkade medan du bröt av en kvist, och du ställde dig alldeles intill mig när du plockade av blommorna från kvisten och satte fast dem i mitt hår.

Vi stod alldeles intill varandra, då.

På vägen mot busshållplatsen träffade vi på min rumskamrats pojkvän. När jag träffade honom igen ett par timmar senare lade han huvudet på sned och sa att vi hade sett kära ut.

Ni två tyckte aldrig om varandra.

*

Det är vinter. Enligt termometern på mitt fönster är det femton minusgrader ute. Är inte det omänskligt? Jag vet inte.
Minusgraderna tjänar som en undanflykt till att inte behöva gå utanför dörren. Kylan stör mig ärligt talat inte särskilt mycket. Det är bara två månader kvar till våren.
Jag ställer mig ambivalent till våren. Å ena sidan sållar jag mig till resten av alla invånare i det här landet; går säkert med lättare steg i solskenet och allt det där. Å andra sidan verkar jag alltid må sämst om vårarna.
Det är en underlig kombination det där. Jag antar att det slår slint i mitt huvud, någonstans.

Det är över ett år sedan första gången jag träffade honom nu. Vår historia har haft över ett år på sig att gro, blomstra, vissna, gro igen. Den har aldrig riktigt dött. Kanske är vi en eternell.

När han hade lämnat mig önskade jag att jag aldrig träffat honom. Det är första gången jag önskat något så definitivt. Men jag glömmer bort att det var vår när vi började ses. Den våren; jag minns något om att han var det enda som kunde få mig att tänka på något annat än det där grå i magen och orkanen i mitt bröst. Jag tänker så mycket på döden under vårarna. Jag antar att jag aldrig känner mig så livlös som när allt annat spirar.

Jag minns något om att jag höll mig vid liv med hjälp av vin, nikotin, alkohol och valium. Att jag var tvungen att med hjälp av kemikalier försöka tränga undan den där grå massan som spritt sig ut i vad som kändes som varje ven i min kropp.

Jag minns något om att vår teater var det enda som kunde få mig att andas lugnt igen.

*

När du gick lämnade du ett antal spår efter dig. Ett: Mig i en hög på golvet, kippande efter luft vid fönstret i vardagsrummet. Två: Frukosten jag lagade till dig men som du aldrig åt upp. Tre: Din svett, din sperma, din doft, i mina lakan, i min säng. Fyra: Okänsliga meddelanden i min mobilinkorg. Fem: Din tröja i ett hörn i mitt sovrum.
Så jag gick ut; gick samma gator upp och ner tills jag kunde andas igen. Gick hem; bröt ihop och städade hela lägenheten, maniskt; slet av sängkläderna och tvättade allt; sprayade min parfym över allt det du satt din doft på. Jag raderade ditt nummer och all korrespondens vi någonsin haft. Plötsligt var mitt enda bevis på att du ens funnits den där tröjan som jag till slut hittade och sjönk ihop med mot väggen.
Senare sade jag till alla mina vänner att jag slängde den. Ingen vet att den luktade som dig fram tills för tre och en halv vecka sedan.
Jag tränade i den idag. Varje gång jag tänker på vad jag har på mig cyklar jag hårdare, spänner mig mer, springer snabbare.

Då känner jag dig bara som ett raseri genom mitt blodomlopp.

*

Jag har börjat få underliga telefonsamtal. Någon ringer mig några gånger i veckan från ett dolt nummer, och fastän jag säger hallå med min mest frågande röst i säkert femton sekunder så är det aldrig någon som svarar. Jag tystnar varje gång och försöker läsa ut någonting från den totala tystnaden i andra änden. Jag har börjat vänta på att den som ringer ska lägga på, men det händer aldrig. Som en avgrund. Evigt lång och smärtsamt tyst.
Jag undrar vem det är.
Jag vågar inte undra om det är han.
Jag är osäker på om det egentligen skulle spela någon roll.

*

Jag minns små saker du sade. Små ögonblick som stannade hos mig. Jag vet inte hur jag ska känna för dem längre.

Jag minns oss på söndagsmorgnar. På uteserveringar med varsin kopp kaffe och en tidning. Jag brukade läsa kontaktannonserna och du brukade skratta till åt andras patetiska försök att finna kärlek, innan dina läppar mötte koppen ännu en gång.
Du dricker cappucino.
Jag minns dig hällandes vitt socker genom mjölkskummet. Du brukade röra skeden motsols; tre varv.

Var vårt försök att finna kärlek mindre patetiskt bara för att du aldrig läste om det?
Du anar inte hur många av dina ord som står på pränt.

Små stunder. Jag minns mig själv sittandes i solskenet på en mur i trenchcoat och wayfarers, utanför en liten kaffebar i en backe. Du bredvid, i din trenchcoat och clubmasters. En cigarett i min högra hand; som tagna ur en filmaffisch från 1964. Jag minns en liten dam med käpp som stannade upp och log mot oss och påpekade att vi var vackra tillsammans. Jag minns att du hjälpte henne över gatan medan jag stirrade ner i asfalten och drog tre snabba bloss. Hur den grå massan i magen växte och hur mitt fågelhjärta slog.
Jag minns hur du log och hur det leendet dog när jag slog upp min blick igen och dina ögon mötte all den där ignoransen i mina.

*

Jag har fått svårt att sova. Nätterna kryper förbi medan jag vrider mig i lakanen i min två meter breda säng. Det tar timmar innan jag faller i någon slags ytlig sömn, och jag vaknar av att jag drömmer att jag tappar alla mina tänder. Det känns underligt att föra tungan genom min mun och upptäcka att de sitter kvar.
Som att leta efter något som aldrig förlorats.

Jag åkte hem över jul. Till staden som brukade vara min; som blev till vår, som nu har övergått till hans. Det bor tydligen upp mot en halv miljon där; ändå var han den enda jag lyckades springa in i under de tre första dagarna. Jag ignorerade honom. Han stirrade in i min rygg och jag stirrade in i en vägg. Man kan hantera obekväma sanningar så. Saker utanför kan försvinna om man fryser dem ute.
Om man inte bryr sig om dem.
Det är alla sanningarna innanför som skaver. Sanningarna innanför glöder med molande eld hur mycket man än lyckas frysa sitt yttre till is. De glöder. Kanske måste de, för att man ens ska orka resa sig upp om morgnarna.

Varje gång jag ser honom påminns jag om att han inte kan bära upp den kostym jag skräddarsytt honom i min hjärna. Alla mått enligt mina behov. Varje gång jag ser honom inser jag att alla de attribut jag tillskrivit min bild av honom egentligen tillhör rader ur låttexter och böcker.
Det har alltid varit det enda sättet jag kunnat uttrycka känslor på. Genom att upprepa rader som någon annan skrivit.
Det har alltid varit det enda sättet jag kunnat känna på.
Genom att låtsas som om raderna handlade om mig.

Jag hittade någonting jag skrivit om honom i våras.
Jag kanske behöver idén om dig mer än vad jag vill ha sanningen om dig.
Jag antar att jag alltid har vetat.
Aldrig velat inse.

Det är ironiskt.
Att jag skriver ändlösa texter om honom; bär runt honom i min hjärna dygnet runt.
Att jag funderar på när vi ska mötas igen och kunna älska varandra,
men vägrar att svara på hans tilltal när vi till slut dyker upp i samma rum.
Det är ironiskt.
Jag är kär i en rollkaraktär ur min egen roman.

Vi var alltid så sceniska, han och jag.

Jag är inte säker på om det här är en berättelse om oss, eller bara en förteckning av mina desillusioner.

Jag vet inte om det är självbehärskning eller bara det att jag inte orkar bry mig. Jag vet inte om det egentligen spelar någon roll. Jag vet inte; jag tror jag alltid har varit så här. Två centimeter ovanför marken; ständigt svävandes.

Kanske är det självbehärskning, eller bara så att alkoholen och mörkret allierar sig; kombinerar sina krafter för att få mig att bry mig. Kanske. Fast jag antar att det alltid är mig själv jag spiller ut, ändå. Jag dricker mycket nu för tiden.
Vinet spills ut över bordet i samma takt som mitt ego.

Jag tycker inte om att prata om det. Jag har alltid tyckt om att vara ensam. Jag har aldrig kunnat slappna av i sällskap med andra människor. Det närmaste jag kommit är de få relationer jag har där vi kan sitta tysta utan att den där obehagliga, kvävande känslan kryper sig på. Det var det jag tyckte om med honom.
Jag visste inte om att det fick honom att känna sig som en hora. Han sa det först den dag han lämnade mig.

Jag föll inte till golvet förrän han stängt ytterdörren efter sig.

Saknaden. Häromnatten överföll den mig och jag satt i mitt fönster och rökte och skrev en mening på min mobil.
Det gör så ont att sakna någon som kanske aldrig funnits.
Det gick aldrig att skicka det den natten. Tydligen hade jag inte brytt mig om att betala telefonräkningen. Som om jag skyddat mig från mig själv.
Saknaden gick över.
Den kommer alltid stötvis.