*

Jag återvänder till huvudstaden och släpper ner väskan på hallgolvet. Allt är packat i lådor här. Det är snart september och jag har köpt en egen lägenhet i mitt favoritområde. Jag ska slå mig ner här, på riktigt, nu när ett år har gått. På morgonen regnar det och jag står i svarta kläder i min balkongdörr och röker en cigarett. Det är snart september och du är ett år bort och inte alls här fastän du är i mitt huvud hela tiden. Det är snart september, det har snart gått ett år sedan jag lämnade dig; men jag lämnade dig aldrig riktigt och jag vet inte om du riktigt lämnade mig när du lämnade mig för elva månader sedan. Det är snart september igen och du har ingen plats i mitt liv men jag vet ändå inte vart det är meningen att jag ska göra av dig.

*

Tryggheten av tre glas rödvin och en cigarett. Det är så mörkt vid vattnet när jag promenerar ensam. Man ser ingenting nästan; havet breder ut sig som en ändlös svart spegel mot en lika mörk himmel. Jag fryser lite, känner hösten andas mig i nacken. Jag har varit av kartan i fyra dagar. Innan dess fyra dagar av explosioner. Musik och människor överallt. Jag sprang in i honom på stan häromdagen. Jag ville gå förbi, ignorera, vara elak men mitt överjag fick mig att stanna till, säga hans namn. Där stod vi; våra kroppar som skrek desperation och dåliga samveten och våra överjag med lugna, sansade röster. Artighetsfraser. Ingenting om hans tentakler som är så nära att slita isär mig minst en gång i månaden. Det här är andra gången vi talats vid på ett år. Jag uppmätte tiden till fyra minuter innan vår stoicism inte orkade mer.

"No one ever likes the right person"

Jag sitter på golvet med den gamla hunden i knät. I sidenklänning, barfota med håret i en knut. Iakttar hur människor rör sig mot de stora fönstren på väggen. Jag fascineras av det här huset nu, har fått en distans till det. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den här distansen. Jag tittar mot valvet in till matrummet; min pappa i sommarkostym, med armarna i kors över bröstet. Han ser bister ut, stirrar rakt ut i luften. Jag undrar om det är så jag ser ut när jag tänker. Om jag ser lika ogästvänlig ut. Igår drack han för mycket vin och såg sårad ut när jag inte ville svara på hans provocerande meningar. Sedan kände jag kylan, distansen. Frågade varför han är så rädd för mig. Han bara skakade på huvudet, sa att vi är för lika varandra. Jag har alltid varit rädd för att bli som honom.

Huset vid havet. Trädgården är stor och välskött nu, de lägger ner all sin lediga tid på den. Rosenbuskar och tomatplantor, vita bänkar och oljade trägolv. Jag går ner ensam till vattnet och sänker mig ner under ytan, så som så många gånger förr. Jag känner mig rastlös, finner inte den där ron. Där är bänken där jag och min första kärlek brukade sitta på kvällarna. Jag skrev så länge om honom. Nu vet jag inte att han finns längre. Vindar som blåser förbi. Alla känslorna som förändras, försvinner. Spill. Inkonsekvensen i att leva. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till saker längre.

Jag lämnar huset tidigt på morgonen. Tar ett morgontåg till Stockholm och på kvällen cyklar jag längs med Söder Mälarstrand och känner mig lyckligt lottad för all den här skönheten. Dagarna går och jag är trött. På tisdagsnatten vaknar jag klockan tre av att en buss kör förbi utanför. Sedan går jag in på toaletten och spyr. Vaknar på morgonen och går till jobbet, tröttheten ligger tung i kroppen och jag förstår inte riktigt varför. På kvällen åker jag inte hem, fastän jag borde. Sitter i en fåtölj och pillar frenetiskt på mina armband, sparkar med foten mot stolsbenet, kastar med huvudet tills det känns som att något exploderar och någon säger åt mig att sitta still. Jag lutar mig tillbaka och tankarna snurrar i huvudet. Jag blundar och undrar desperat om han inte borde ha lämnat min hjärna vid det här laget. Det har snart gått ett år sedan han lämnade mig. Han lämnade mig men dröjer sig kvar överallt, och jag vet inte om dessa små livstecken är till för att rubba mig eller bara en ledtråd om saknad. När jag öppnar ögonen igen är min verklighet så vacker och jag drar handen genom håret; vet inte åt vilket håll jag ska titta eller vad det är meningen att jag ska göra med mig själv.