Jag sover fortfarande dåligt. Jag går och lägger mig halv tolv i nytvättade lakan och ligger i samma ställning till klockan ett, då jag börjar gråta. En halvtimme senare går jag upp och snyter mig och dricker ett glas vatten. Tillbaka i sängen stirrar jag upp i taket; försöker stänga av huvudet.
När klockan blivit fem har jag inte somnat än.
När klockan blir sex reser jag mig upp och klär på mig och promenerar bort till caféet en av mina vänner arbetar på. Hon har precis kommit dit för att förbereda inför öppning när jag knackar på glasdörren, och efter att hon frågat mig vad jag sysslar med serverar hon mig kaffe och nybakade croissants.

När jag kommer hem igen lägger jag mig i sängen och tar mig inte upp igen på hela dagen. Jag spenderar ett par timmar seglandes in och ut genom sömnen. Resten av tiden ligger jag bara på mage under täcket och tittar ut genom fönstret. Det snöar ute.
Det känns som att jag står på standby.

*

Jag promenerade längs Götgatan i min svarta kappa när du ringde. Jag tog upp telefonen och såg ditt namn på displayen och något varmt spred sig över mitt ansikte och i min mage. Det påminde om hur det brukade vara; om hur du brukade ringa så fort du hade tråkigt. Det påminde mig om de där lata sommardagarna på uteserveringar, med ett glas i handen och dig på andra sidan bordet. Ett annat liv.

Du sade att tåget skulle vara framme om en kvart. Jag lyssnade till din röst som jag vant mig av ifrån och gick mot tunnelbanan. Jag rusade genom mörka tunnlar, och när rulltrappan fört mig upp till marknivå igen stod du där med din väska och nervösa uppsyn. Du log mot mig med något speciellt i blicken när du såg mig, och när jag ställt mig alldeles nära kysste du mig i mungipan, drog din lediga hand genom mitt hår och sade att min nya frisyr passade mig.

Jag ledsagade dig genom min nya stad som du sade att du kände till lika väl som mig, fastän du trodde att Stadshuset var slottet. Det var oktobersol ute och jag vet inte om jag satte på mig solglasögonen på grund av ljuset eller om det var något annat. Jag satte mig på en bänk medan du beställde kaffe till oss båda. När jag vände mig om stod du tio meter bort med en kamera framför dina ögon och tog kort på mig, där, och från caféets högtalare hördes när tiden är rätt ska jag plocka upp dig, och ta dig långt härifrån...

*

you, you are my valentine, in the back of my mind

Jag sitter på ett café med Nina. Hon sitter tyst medan jag snurrar med en penna mellan mina fingrar. Jag plockar upp kaffekoppen och frågar vad hon ska göra på fredag, och hon säger något om att hon inte vet. Vi är tysta i säkert tio minuter till. Sedan säger hon något om den där kvällen jag aldrig dök upp; att hon inte hade haft roligt. Att hon inte tyckte att de andra var särskilt roliga. Jag minns något om att jag gått till någon jubileumsfest den där kvällen. Jag nickar och säger att jag aldrig förstått det där med framtvingade bekantskaper. Att jag inte tycker om saker som inte faller sig naturligt. I samma stund som jag säger det undrar jag om jag med det menar att jag aldrig stannat vid saker jag behövt kämpa för.

-

Det är söndag och jag vaknar klockan ett. Himlen ser grå ut genom gliporna i persiennen, och jag vänder mig om och ligger kvar i en kvart till. Försöker sudda ut hjärnan och somna om igen, men sängen blir för varm så jag reser mig upp och klär av mig. Låter kläderna ligga på sovrumsgolvet och går in i duschen. Jag lutar mig mot det vita kaklet och blundar. Lyssnar till tystnaden. Det är så tyst.

När det blivit kväll går jag ner i tunnelbanan. Det är nästan folktomt. Jag sätter mig på en bänk och väntar på nästa tåg. Kurar ihop mig i min pälskrage.
Jag sätter mig längst bak i vagnen och tänker på ingenting. Blundar igen. Öppnar ögonen och räknar till fem andra människor. Ingen tittar på någon annan.
Ett dovt ljud bryter tystnaden. Det låter som om vi accelererar, som en torped genom underjorden. Ett annat tåg kör upp på andra sidan av mitt fönster och jag tittar, räknar till tre människor i vagnen. Ingen tittar på någon annan.
När jag vänder mig om igen stirrar en blond kvinna på mig från andra sidan gången. Hon ler mot mig utan att vända bort ansiktet och jag känner att jag måste titta ner i golvet, fingra lite på pälskragen. När jag vänder mig mot henne igen ler hon fortfarande och jag tycker mig se hur hon blinkar mot mig. En känsla av att hon vet någonting speciellt kommer över mig, och jag reser mig och går av på nästa hållplats med känslan av att inte veta någonting alls.