There's this taste in my mouth that just won't go away

På lördagen sitter jag framför skrivbordet i björk och arbetar tills klockan hunnit bli halv ett på natten. Jag vänder mig om, på andra sidan av den öppna balkongdörren är himlen mörkblå. Jag undrar vad som händer nere på barerna, ute på klubbarna. Vem som är ute. Vart han är någonstans. Jag ställer mig vid balkongräcket och tänder en cigarett. Gatan ligger lugn nedanför och jag undrar vart maj tog vägen. Jag tänker att nästa vecka, då ska jag lugna ner mig. Finna någon slags ro. Inte den här känslan; jag gick ner för St Eriksgatan idag och den där känslan kom över mig, den där nervositeten som växer sig så stark att jag knappt kan gå vilket gör mig ännu mer nervös, för det känns ju som om alla stirrar på mig, jag kan ju inte gå rakt. Inte den där känslan; jag minns för några veckor sedan, då tänkte jag på den och den kändes så långt borta. Den där känslan; som alltid driver mig hem till slut. Ensam, bakom stängda dörrar, där jag kan andas igen. Inte den där känslan.

Jag röker upp cigaretten och fimpar den mot husväggen. Lägger mina papper i ordning och stänger ner datorn. Släcker alla lampor och sjunker ner under vattnet i badkaret. Lyssnar på tystnaden. Ensam. Nykter. Min hud är vit under vattnet.