*
Det känns som en kramp inuti. Inte i hjärtat; snarare runt solar plexus, strålar ner till mellangärdet, ut i armarna. Hjärtat känns märkligt bortglömt i relation till allt annat. Jag betraktar hur hårt min hand har knytits runt tröjan. Jag sitter på golvet. Jag suckar och lutar ryggen mot sängen. Drar in ett till, ett sista andetag från linningen av tröjan och bilderna blixtrar till inne i hjärnan. Jag kan känna hur dina händer klamrar sig fast runt min midja. Jag undrar om du vet att jag fortfarande har kvar den. Om du lämnade den med flit.
Jag tänker att jag ska ha slutat tänka på dig när tröjans linning slutat lukta som din hals.
*
Klockan är två på natten i Göteborg och jag har varit utomhus i sex timmar men fryser ändå inte. Jag ser honom gå förbi utanför och letar efter paniken men den infinner sig inte. Vi har inte talat på sex månader nu och jag undrar om jag är oberörd eller bara förvirrad.
Han låtsas som om han inte ser mig men jag kan se hur han stelnar till. Jag spänner blicken i honom, han vänder ryggen till. Jag vet inte riktigt vad jag gör när jag går fram och lägger en hand på hans axel. Jag är på åskådarplats när jag hör mig själv säga hans namn med den där sakliga tonen. Han vänder sig om och han ser rädd ut. Vi tittar båda på min hand på axeln och vi har ingenting att säga varandra. Meningar som inte fastnar i minnet innan jag går därifrån.
Femton minuter senare står jag och pratar med hans bästa vän. Jag ser honom på avstånd, mitt i folkhavet. Han stirrar rakt ut i luften och det slår mig att jag aldrig känt någon som är så ensam som han är. En flyktig känsla av sympati innan jag minns hur han dränerade mig. Sista gången passerar han mig som om jag inte fanns.
Som om han inte visste hur jag kan se rakt igenom honom och som om att han inte brydde sig om hur mycket han älskar och hatar det på samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar