There's this taste in my mouth that just won't go away

Jag sover mycket. När jag inte sover tänker jag. Såpass mycket att det blir svårt att tala med människor omkring mig; de följer inte med i mina resonemang och jag orkar inte ta in vad de pratar om. Jag är tyst; stänger av telefonen. Trivs bäst ensam på min trenchcoat utlagd under ett träd i Humlegården. Studerar människor och hundar som passerar. Väntar på att någonting radikalt ska hända. När regnmolnen kommer cyklar jag hem. Sover. Vaknar upp och trånar desperat efter en varm kropp bakom mig. Klär på mig något fint, vet inte. Målar stark eyeliner och röda läppar. På terasserna dricks det kylt vin och flasköl och jag vill så intensivt att någon ska ta på mig men orkar inte ens se mig omkring. På småtimmarna blir det trångt och alkoholen och cigarettröken och de höga rösterna, den pumpande musiken och alla människorna gör mig yr. Mina vänner tilltalar mig men jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Jag vänder mig om; tittar upp på himlen. Alla ljusen gör den mörklila. Och jag tänker att det här livet, det är verkligen vackert, det är fantastiskt, det är inte det. Det är något helt annat... Som en smak i min mun som inte vill försvinna.