Taxi. Flygplan. Bussar. Metro. Det är så lätt att lämna sig själv och allt man har tillsammans med sin stad och sitt språk. Jag lever ur en resväska och ingenting blir på riktigt. Jag glömmer bort att jag har en verklighet att återvända till. Jag känner mig obekvämt hemma på de små gatorna i den stora staden. Den sista kvällen står jag upptryckt mellan en man och en tegelvägg efter för många vodka tonics. När jag vaknar bredvid honom morgonen efter har flygplanet redan lyft från flygplatsen i andra sidan av staden. Min kropp är mjölkvit slingrad runt hans. När jag reser mig kisar han, sträcker armarna mot mig med nyvaket leende. Why are you going away?
Jag lägger huvudet på hans bröst och drar täcket över oss. Svarar tyst därunder. That's just what I do. Sedan somnar vi om. Utanför fortsätter världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar