There's this taste in my mouth that just won't go away

Klockan är halv elva en lördag. Två glas vin i sidenblus med en vacker varelse på andra sidan bordet i en luxuös bar. Jag ser mig omkring och tänker att jag är yngst här. En kvinna i övre medelåldern dyker på mitt sällskap; drar ogenerat med fingrarna längs hans käkben. Efter en minuts superlativ om hans skönhet vänder hon sig ointresserat mot mig och kallar mig bedårande innan hon vänder sig mot honom igen. Jag lutar mig tillbaka i soffan och dricker tyst upp det sista av mitt vin, observerar filmscenen som utspelar sig framför mig och undrar hur många här inne som låtsas. Undrar om det egentligen finns något annat att göra.

Klockan sju på söndagskvällen har jag väntat på honom i sex timmar utan resultat. Jag var beredd på det, men känslan väller upp i magen i alla fall. Telefonen ekar tyst och jag sätter mig i duschen i hopp om att känslan av de krossade förhoppningar jag inte trodde jag hade kvar ska rinna av mig, ner i avloppet. Det fungerar inte. Jag sveper en handduk om mig och lägger mig i sängen. Lägenheten är nedsläckt och ingenting hörs. Försöker desperat formulera hur någon jag inte visste existerade för tre veckor sedan kan kännas så mycket. Vi har inga kopplingar och jag vet ingenting om honom annat än det han valt att berätta. I slutändan, innan jag försvinner in i sömnen, är det enda jag kan förklara det med att jag bara ville ha någonting som verkligen betydde någonting.

När jag vaknar spelas Little Lies i lägenheten bredvid och jag undrar om jag bara låtsas, om han bara låtsades, om vi hela tiden låtsas och om det egentligen finns någonting annat att göra.