There's this taste in my mouth that just won't go away

*

Jag håller fast blicken vid utsikten. Du sitter bredvid och jag kan känna hur din blick bränner mot min tinning, som om den vore cigaretten du håller i. Jag vänder mig om, ser på dig och du ler ett leende jag inte förstår. Det finns så lite jag förstår med dig.

Mellan raderna ekar någon slags melankolisk humor när du säger att du ibland tänker på mig och hur den kille jag skulle kunna vara tillsammans med skulle vara. Mitt blod stannar till men jag blir inte förvånad över kommentaren.

Jag vänder mina ögon mot utsikten igen och frågar vad du kommit fram till. Jag tänker ingenting när du förblir tyst och ger mig de sista centimeterna av din cigarett.

Människor ramlar fram och jag presenterar dem en efter en. Jag ler ner mot stupet när du med ett stråk av skratt kommenterar hur många jag känner. Jag önskar att jag inte visste vad du egentligen menar. Att jag inte hörde citationstecknen runt orden.

När du efter fem minuters tystnad frågar om jag är nöjd med livet önskar jag att jag hade ett bättre svar än det sanningsenliga, men det har jag inte. Tystnaden efter blir obarmhärtig, jag försöker jaga iväg den med att fråga om det verkligen syns så tydligt.

Konstpaus.

Du säger tyst vad fin du är.

Jag blir ställd, frågar va?

Du är tyst en sekund för länge. Ändrar det till vad fint det är.

Du säger att du måste säga hej då till några innan du följer mig hem, så jag går åt andra hållet, vinkar åt mina vänner. En gammal flamma lägger sin arm runt mig; lutar sin panna mot min och viskar att du inte är bra för mig. Jag tänker att jag inte är bra för dig heller.

Klockan är fem på morgonen när jag med nacken mot en gammal flammas axel ser dig kyssa en blondin på andra sidan folkhavet.

Fingrar leker i mitt hår medan jag tystar mitt hjärta som om det vore ett oresonligt barn. Jag ser dig vända dig om,

och när vi möter varandras blickar inser jag att solen redan gått upp.

*