There's this taste in my mouth that just won't go away

Jag har aldrig vetat hur man beter sig i dagsljus och folksamlingar med någon man är kär i. Han ger mig en tafatt kram och jag står still och tar emot den medan mitt tunnelbanetåg dundrar in längs perrongen. Det känns som att jag har bråttom någonstans.

Jag vrider mig i sängen som har blivit dubbelt så stor för att han på något sätt saknas i den. Det är lördagskväll och jag vet inte vart jag ska ta vägen för han svarar inte, och det river inuti mig; ett tungt grått moln i min bröstkorg som trycker mot hjärtat. Jag försöker desperat att somna; min enda flykt ifrån de där känslorna jag aldrig kunnat hantera. Jag vet inte hur man gör.

Klockan tre slår jag klarvaken upp ögonen, som om hela min kropp hade väntat på telefonsignalen. Min kropps trycks ner mot madrassen när jag ser att det inte är från honom. Några ihopskrivna meningar som stinker av alkohol, från någon jag inte hört av på tre månader. Är du vkenfortfarnde? Jag tror jag är skyldig digcigg... och jag lägger ifrån mig mobilen igen; försöker desperat att kväva skriken som ekar inuti hela min kropp; försöker tysta ner min hjärna, slumra in. Tvinga fram en ny dag.

Min insomnia var behagligare när han låg bredvid.