There's this taste in my mouth that just won't go away

I min nya lägenhet är det ljust. Jag ligger i fönstret och tittar på ett moln som blir guldfärgat av solen som är på väg ner. Huset mittemot går i ockra. Jag älskar färgerna i den här staden. I min nya lägenhet är allt vitt. Jag går till Moderna och köper en plansch av Ingens Hundar och väljer en vägg att hänga upp den på. Jag tycker om titeln. Jag sätter mig i min ljusa soffa och ser på den. Den talar till mig.

Jag får ett samtal från någon jag aldrig talat med förut. Han vill dokumentera mig, följa mig; inpå livet i ett visst antal timmar; förfölja och jag tvekar över tre öl innan jag tar en taxi hem och mailar ett medgivande. Tänker att det kan vara intressant. Är orolig över hur jag ska reagera. Hur jag ska klä mig, bära håret. Jag är ju allt det där, men ändå något helt annat när jag är själv. Själv är jag ju alltid endast när jag vet att ingen annan iakttar mig. Jag tänker att det kommer bli svårt att försöka dokumentera den personen.

Någon frågar vad jag gör nu för tiden. Jag svarar inte för jag vet inte vad jag ska svara.

Jag gör allt det där jag bör göra,

men jag saknar något,

det gör jag.

Jag saknar honom, den andra, dem,

alla de som jag formar i huvudet men som aldrig överensstämmer med personerna jag träffar på gatan.

Jag saknar honom som han är i sångerna han skickar mig.

Jag tittar på väggen.

Jag är ingens hund. Det har nog alltid varit så jag velat ha det, ändå.