man tillbringar sina dagar med att tänka sig att man är självständig, vacker, intelligent och värd allt i hela världen,
och man känner sig stolt över att vara ett med sig själv,
att känna sig själv,
och att allting alla andra tänker kommer sekundärt,
men det slår hårt när natten kommer och man tänker efter,
för ensamheten slår hårt när den väl kommer och,
även om man inte kommer på någon man hellre hade delat den med än sig själv kan man inte undgå att undra varför ingen av de där andra har stannat kvar om man nu är allt det där man tycker att man är,
och det är då,
precis i de där stunderna,
då jag inte kan känna att jag inte är det som jag upplevs som,
och det skaver i mig,
för jag vet ju ingenting annat än det jag alltid trott mig vetat,
och jag hatar att ha fel.
**
Och ingenting är logiskt,
för jag ligger med människor jag inte bryr mig om, och är för rädd för att ens höra av mig till de som jag saknar,
och hur ska jag kunna förklara för någon att
jag låg bara med honom för att jag är kär i dig
?
Och så ligger jag på en kväll och hör bara stereon sjunga
It's not where you're coming from, it's where you're going to
Och jag vet inte vart jag ska,
och ingen vill berätta vem jag är för mig,
och jag ser rädslan i deras ögon,
och jag vet inte.
Är det meningen att jag ska veta?
älskar dina ord.
SvaraRaderaälskar.