På någon källarbar på Söder tänker jag att vi alla är som hemlösa katter. Det är bara att överleva veckan som gäller, att skrika med ögonen högst av alla; att synas mest fastän ryggen är mot och i taxin spelas jazz och jag undrar om alla som älskar vet hur lyckliga de borde vara över det och jag saknar dig plötsligt för att jag aldrig berättade någonting för dig. Jag har börjat berätta nu och jag vet aldrig vart jag ska sluta, och när alla andra tystnat undrar jag alltid vad du hade sagt om du funnits här nu, ett år efteråt.Berättandet går emot min instinkt; jag träffar så mycket nya människor nu för tiden och det finns aldrig tid för att låta allt växa fram och allt det här är det enda sättet för att låta dem förstå mig och jag vet att de kommer vara borta inom några månader,
men vad spelar det egentligen för roll?
Är vi egentligen någonting annat än våra hemligheter,
och när alla de vi har berättat dem för gått,
finns vi kvar då?
Ja, vi finns kvar när vi har yppat våra hemligheter för förbipasserande.
SvaraRaderaJu fler vi yppar dem för, desto mer eteriska blir hemligheterna. Till slut är de så flyktiga att de blandas med luften...och där blandas de med alla andra hemligheter som människor yppat för förbipasserande..och hemligheterna ändrar form och namn till mänsklig.
Att berätta är en bra sak. Vill jag tro.
Jag tycker om att läsa dina ord. Läsa dina berättelser.