There's this taste in my mouth that just won't go away

Jag rör mig genom helgen och hemstaden som om de vore tunnlar. Ser inte vad som händer runt mig. Undrar inte vad som hände mellan oss två.
Jag berättar nästan inte för någon att jag är hemma. Det känns inte som att jag är det. Inte när jag sitter i hennes soffa och ser ut över alla husen nedanför. Inte när jag sitter på uteserveringen och dricker kaffe. Inte ens när jag sätter mig ensam med en cigarett nere vid havet, i stormen. Stormen rör mig inte ens. Jag är någon annanstans.
Allt blir suddigt när saltvattnet yr runt mig.

Jag känner ingenting när tåget lämnar stationen. Parallella linjer under mina fötter. Jag kan inte röra mig själv.
Vill att någon annan ska göra det.
Vill att han rör mig så att det känns.