du ger mig inga löften och du ställer inga krav / för att du vet exakt vad jag klarar av

När våra alarm väcker oss klockan sju på morgonen är det fortfarande mörkt ute och vi andas varandras luft. En centimeter mellan våra läppar och avståndet försvinner utan en vaken tanke. Vi gömmer oss från världen under duntäcket som om det vore lika tungt som snön som gömt staden. Allt har blivit gnistrande och tyst. Mitt liv känns dovt. I taxibilarna spelar de kärleksballader från nittiotalet och vi sjunger med och låtsas att det inte känns konstigt.

Jag vet inte särskilt mycket om honom, och han vet inte särskilt mycket om mig. Alla våra vänner är sammanlänkade på något sätt, och alla vet om oss. Den mesta tiden tillbringas i tystnad; kyssandes, sovandes, smekandes. Jag kan se något i hans ögon ibland; tröttheten, blygheten. Kanske ovissheten. Jag tror han kan se något i mina ögon. Jag är inte säker på vad, men ser hur han stannar till i rörelser ibland.

Inga ord är lika med inga krav. Då kan vi ligga så; vakna till mörka mornar och inse att vi andats varandras andedräkter en hel natt. Då kan vi hålla om varandra framför hela staden utan att behöva tänka på vad det skulle kunna innebära. Vi tar genvägar till intimiteten och jag tror att det är precis likadant för honom som för mig. Jag tror att vi är precis vad vi klarar av. Att bara få vara ensam med någon.