10.10.25 10:45; Per Anders Fogelströms Terrass

"Han var en av dessa som alltid lever i fel presens, som alltid lider av sitt eget minne. Somliga kallar dom för känslomässigt stympade, bara för att de aldrig är situationerna vuxna, bara för att de aldrig kan resa sig upp och visa sig nakna. Andra kallar dom för överkänsliga, bara för att det vilar nånting dunkelt tragiskt över deras väsen, nånting ogripbart som blottar en otillfredsställelse, en ständigt malande oro.

Claudius hade än en gång berättat ikapp sig själv. Han släpade alltid efter, var jämt tvungen att jämföra och krångla till saker och ting. Kanske var det därför hans far en gång i tiden hade kallat honom Claudius. Han släpade efter och ibland kunde det se ut som ett slags svagsinne, men det var det knappast. Han led av det, men han kunde använda orden, var tvungen att alltid använda orden, att skriva, att berätta för sig själv för att bringa ordning, balans i tillvarons kaos.

Han hade nu skrivit ikapp sig själv och han kände det som om det inte existerade nåt förflutet kvar inom honom, som om det bara fanns ett här och ett nu och det fyllde honom av lugn och tillförsikt. Han kunde stiga upp en morgon och slippa tänka på vad som hänt dagen innan. Han visste att detta tillstånd av lugn och tillförsikt skulle vara en kort tid framåt och att det gällde att ta vara på den tiden. Sen skulle allt sätta igång igen. Så hade det i alla fall varit förr. Kanske var det annorlunda den här gången, kanske var det sig likt. Han visste inte, och tänkte inte mycket på saken heller.

Att skriva, berätta och redogöra för sig själv och manifestera sånt som annars skulle falla i glömska, det var hans sätt att göra sig odödlig. Han ville leva vidare, han ville inte försvinna helt spårlöst och falla i glömska. Tanken att han en dag bara skulle försvinna, sluta andas och bara försvinna var för honom absurd. Han hade kört sin kropp i botten genom sin omsorgsfulla självdestruktion och började mer och mer förakta självdestruktionen. Ju mer han arbetade desto mer föraktade han självdestruktionen och han fattade nu att det blott är dom som inte kan hantera sin längtan som kör sina kroppar i botten. Alla längtar efter sitt eget monument och somliga får det, men nästan alla blir utan.

Kvar står hatet, saknaden, avunden och längtan som grymma demoner, som drakar, som illsinta feer och det är bara att dra sitt eget svärd ur stenen och hugga dom i bitar, eller dränka dom i havet. Han stod nu inför ett helt hav där han kunde dränka sitt hat, eller döpa sitt hat.

Claudius ville leva vidare och bli odödlig. Längtan efter evigt liv kunde forma myter och legender och människan måste ha myter och legender. Människan måste ha rustningar för sina sårbara drömmar. En människa utan sitt eget Fata Morgana är en människa utan minne. Claudius hade egentligen lidit utav ett alldeles för bra minne och han satt där och stirrade ut över havet och skrev, krängde på sig den tunga rustningen och gjorde en myt av sig själv.

Det var hans sätt att fördriva döden, att hantera sin längtan. Han var sin egen bard och en bard med en vacker röst och vackra ballader kan vara en stolt människa."