*
Vi är hemma hos mig, klockan är runt åtta på kvällen och kvällssolen ritar silhuetter på min sovrumsvägg. Jag sitter på sängen i balconettebehå och shorts och iakttar hur han rör sig genom rummet; nervöst, nästan som om han vore flytande vätska. Han kommenterar vägglisterna, böjer sig ner och rör vid golvet. Ibland ser han på mig, flyktigt. Jag lutar mig bakåt, försöker se inbjudande ut men han håller minst tre meters avstånd av någon anledning jag inte vet någonting om. Han öppnar fönstret och solen lyser upp hans ansikte – som guld. Jag reser mig upp och tar på mig skjortan som legat slängd över en stol bredvid sängen. Han vänder sig om och frågar om jag har något vin hemma och jag tittar på de tre tomma flaskorna som står på fönsterkarmen och skakar på huvudet. Han drar snabbt en hand genom håret som han alltid blir så irriterad över att jag rufsar till. Jag inser att situationen inte kommer leda någonstans och föreslår att vi går ner till någon bar. Han nickar, tyst, tar på sig sina skor och går fyra trappsteg före mig hela vägen ner, ut.
På terrassen beställer han in två flaskor fin öl till oss och jag försöker betala men han låser fast servitörens blick i sin och sträcker bestämt fram sitt kort. Jag försöker fånga det där som leker i utkanten av hans ögon – det där som får hans mun att rycka – men han vänder sig bort.
Vi sätter oss på var sin sida av bordet och han låter sitt ben vila mot mitt. Jag är tyst, blundar, låter de sista solstrålarna spela över mitt ansikte. Han röker en cigarett och tittar på mig utan att vilja ha någonting tillbaka. När jag öppnar ögonen igen frågar han vad det värsta som hänt mig är. Jag svarar inte, skakar bara på huvudet. Han insisterar. Jag svarar att jag inte vill prata om sådant där och klipper av samtalet med min stängda mun. Jag lutar mig fram mot honom och han flyttar bort sitt ben.
Jag knäpper upp en skjortknapp och han stirrar mot mina bröst medan han frågar vad jag tycker är svårast med livet. Jag stirrar på honom och svarar att ingenting är statiskt, säkert. Att allt alltid tar slut. Jag undrar om han vet att jag funderar på att flytta härifrån om en månad. Han ser på mig som om han just bestämt sig för någonting. Tar ett andetag innan han fixerar mig i stolen med de orden. Du kan lita på mig.
Utanför baren väntar jag med honom vid hållplatsen och jag sitter på bänken och han ställer sig utanför, med ryggen mot, och vår ofrivilliga distans är plötsligt mer påtaglig än någonsin. När spårvagnen kommer sitter jag kvar och ser på hur han vänder sig om, blåser en slängkyss mot mig och lämnar mig ensam.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar